Garbage collector and recycler, China ©Ingrid Booz Morejohn
Sunday, March 8, 2009
Saturday, March 7, 2009
Tricky Dick and Pat on the Li River
Richard Nixon pointing out a crag for Pat, Li River ©Photographer?
Every time I visit Yangshuo in Guangxi Province I seek out this photograph in the lobby of the Paradise Resort Hotel. Former President Nixon is pointing out some interesting detail of the Li River topography to his wife Pat. There are several photographs of famous VIPs visiting Yangshuo displayed. Ho Chi Minh grinning ear to ear as he is wading through some water in a cave, his pants rolled up to his knees. Zhou En Lai sitting in a pavilion that is still located down by the Li River today. Jimmy Carter and Rosalynn sporting conical straw peasant hats and looking appropriately dorky and sweaty on their bicycles. Clinton and Hillary (she looking bored, "what AM I doing here?").
Nixon - the man who supposedly said this about the Great Wall: "This is a GREAT wall, and only a great people with a great past could have such a great wall " - had this to say about the local scenery in northern Guangxi:
Another tourist, writer Han Yu, acting here perhaps as a kind of Tang-dynasty travel journalist, visited the area over a thousand years before Nixon and put it more eloquently:
"The river forms a green gauze belt, the mountains are like blue jade hairpins."
"The river forms a green gauze belt, the mountains are like blue jade hairpins."
Nixon's visit to the now world famous Crescent Moon Hill outside of Yangshuo precipitated construction of the steps that lead up to the natural arch that gives the hill its name. I can't really see Nixon (or Pat for that matter) trudging up to the top but maybe he was more physically active than his reputation suggests. Nixon first visited China in February 1972 but this picture couldn't have been taken then as he only toured Beijing, Shanghai and Hangzhou during that historic visit. I'm guessing that the image was taken on his second visit, this time as ex-President, in February of 1976, by invitation of Mao Zedong, the same year that the Chairman would die. Nixon would later visit China several more times as a private citizen and former president. No matter what I personally think of Nixon and what he did as leader of the USA and as a politician, I will be forever grateful that he (and Mao) opened up China.
But come on Pat, did you really have to wear the fur coat in the 1970s?
Friday, March 6, 2009
Thursday, March 5, 2009
Train to Lhasa Part 3 more photos...
The best social life is always found in hard seat. A game of elephant chess (xiangqi) passes the time for muslims planning to get off in Qinghai and three Tibetan kids get probably their first view of a camera-curious Westener.
Train conductresses and inspector ladies make sure you don't cause any problems and also get back on the train before it leaves without you. For those not fortunate enough to get a seat in hard seat a newspaper and mobile phone will help to pass time.
For those who didn't want to eat in the restaurant car there were numerous trollies that came several times a day with food boxes, cut fruit, beer, drinks and snacks. When we reached higher altitudes all our sealed packages expanded and threatened to explode! But otherwise no leaky pens or any other damage or problems with computers or harddrives. ©Ingrid Booz Morejohn
Nice new bathrooms but Day 2 the garbage started to pile up. ©Ingrid Booz Morejohn
Train to Lhasa Part 2 Travel tips
Restaurant car with extra big windows ©Ingrid Booz Morejohn
Connecting an extra engine only took a few minutes with teamwork and great precision ©Ingrid Booz Morejohn
Extra oxygen is easily accessible from wall outlets in corridors and by every bed ©Ingrid Booz Morejohn
Soft sleeper ©Ingrid Booz Morejohn
Restaurant car ©Ingrid Booz Morejohn
Three Polish girls sticking it out in hardseat. They succeeded in getting on the train and all the way to Lhasa with no permits of any kind! Congrats! ©Ingrid Booz Morejohn
Hardseat is much more comfortable than hardseat in other parts of China. There's even a rug! But still lights on all night and nowhere to sleep but your neighbor's shoulder. ©Ingrid Booz Morejohn
Hardsleeper ©Ingrid Booz Morejohn
Stocking up on munchies during one of the infrequent train stops. There was absolutely no lack of food during the journey. ©Ingrid Booz Morejohn
This is part two of the Beijing - Lhasa train article published in the latest number of Kinarapport.
FAKTARUTA
Tågkonstruktion
Tåget upplevs som både säkert och tryggt. Komforten är god och man kan inte annat än beundra dess konstruktion och den oerhörda arbetsinsats det krävdes att bygga. Man ser att landet har lagt ner oerhörda summor på att göra Tibet åtkomligt. Det är en fin bana som har byggts med moderna broar, mobilmaster, djurstängsel och snöskydd hela vägen. Bredvid spåren har rutmönstrade fält av stenar lagts ut för att hålla marken och den mycket ömtåliga jordskorpan på plats.
Mer än 960 km av Golmud-Lhasa-delen ligger över 4 000 meters höjd. Sträckan har 675 broar och över 550 km är byggd på område med permafrost. Denna del tog fem år att bygga och kostade 3,68 miljarder US-dollar. Vagnarna är specialbyggda för att både klara av att gå på så höga höjder och de kraftiga väderväxlingar som sker året runt uppe på ”världens tak”. De kraftiga dieselloken som används mellan Golmud och Lhasa byggdes av General Electric i USA och en kinesisk samarbetspartner. Personvagnarna har byggts av Bombardier Sifang.
Vagnarnas tvåglasfönster är behandlade för att skydda mot UV-strålning och mot den starka solen, och restaurangvagnens fönster är extra stora. Utrymmet i främst sittvagnarna är lite rymligare än i vanliga kinesiska tåg. Vid stoppet i Golmud anmodades vi tvätta kupéfönstren för att kunna njuta av utsikten upp till Lhasa. Renlighet på tåget var det inga problem med, det sopades och putsades relativt bra. Fast andra dagen började soporna verkligen hopa sig. (Avfall får inte slängas längs rälsen som man tyvärr gör i andra delar av Kina.) Heltäckningsmatta finns i hela tåget och den blir lätt smutsig när det är snömodd ute. Vid varje brits i både hård- och mjukliggvagn finns en liten TV skärm där kinesiska långfilmer och TV visas för dem som vill titta - går att stänga av tack och lov.
Höjden och hälsan
Ingen led nämnvärt av höjden under färden men de flesta kände ändå av den: lite tungt i huvudet, en aning huvudvärk. Mest märktes det på chips- och kexpåsarna som pga trycket vidgades till spränggränsen. När tåglinjen öppnades 2006 rapporterade många journalister att deras bärbara datorer och cd-spelare gick sönder. All vår utrustning fungerade under resan och det var bara lite krämtuber och pennor som läckte, precis som på flygplan. Syrehalten i snitt på de tibetanska höjderna är ca 35-40 procent lägre än vid havsnivån och vid 5 000 möh är det hela 50 procent lägre. Syrenivån i vagnarna hölls ”uppe” under resan (med början i Golmud) genom att man pumpade in tillskottssyre – mer ju högre upp man kom. Engångsslangar som kunde kopplas till extra syreuttag vid sängplatserna och på ett flertal ställen längs gångarna delades ut till alla. Att vagnarna skulle ha speciella tryckkabiner är inte sant, fast så var nog tanken från början. Efter Golmud fick man inte längre röka i utrymmena mellan vagnarna (rökning inne i vagnarna är förbjuden). Vi var också tvungna att fylla i en hälsodeklaration som intygade att vi var vid god hälsa. Det ska finnas en läkare ombord på varje tåg men var denne befann sig ville ingen tala om.
Tågets sociala påverkan
Samtidigt som tåget innebär att tibetaner smidigare och bekvämare kan ta sig fram och tillbaka mellan Tibet och Kina har en flodvåg av arbetssökande kineser och inhemska turister strömmat till landet. Det ökade trycket på Lhasas infrastruktur har för alltid förändrat stadens utseende och resurser. Samtidigt säger många tibetaner att de är glada att banan nu äntligen har öppnats; deras barn kan tryggare färdas på ett billigt sätt fram och tillbaka till centrala och östra Kina där många av dem studerar. Men med tåget tycks det verkligen inte finns någon återvändo för regionen -– nu om någonsin är Tibet verkligen en del av Kina, på gott och ont.
Det finns sju direkttåg från Shanghai, Peking, Chengdu, Chongqing, Guangzhou, Lanzhou och Xining. Peking – Lhasa-tåget, som går dagligen (de andra sex tågen avgår varannan dag), har 15 vagnar: två mjuk liggvagn (64 passagerare); fyra hård liggvagn (240), sju sittvagnar med plats för 98 i varje, en restaurangvagn och en personalvagn. Varje tåg kan alltså transportera nästan 1 000 människor. Sedan öppnandet 1 juli 2006 har årligen runt 1 500 000 passagerare åkt linjen. Efter Tibet-kravallerna i mars 2008 föll passagerarantalet avsevärt men nyligen har siffrorna börjar vända uppåt igen. Av totalt ca 1 000 passagerare på mitt tåg kunde kanske 200 räknas som turister, merparten inhemska. Överlag var de flesta passagerarna Hankineser; tibetaner och muslimer var i klar minoritet. (Detta varierar säkert från tåg till tåg med fler tibetaner på Xining- och Lanzhou-tågen.) Fortfarande är det vanligaste sättet att transportera sig till och från Tibet via de olika landsvägarna.
Framtidsplaner
Det finns planer på att bygga ut järnvägen till Xigatse och Nyingchi i västra respektive östra Tibet inom de närmaste två-tre åren. Det förväntas att linjen så småningom kanske ska utökas hela vägen till Yadong vid gränsen till Nepal och sedan eventuellt vidare till Kathmandu.
Text and photos ©Ingrid Booz Morejohn
Tågkonstruktion
Tåget upplevs som både säkert och tryggt. Komforten är god och man kan inte annat än beundra dess konstruktion och den oerhörda arbetsinsats det krävdes att bygga. Man ser att landet har lagt ner oerhörda summor på att göra Tibet åtkomligt. Det är en fin bana som har byggts med moderna broar, mobilmaster, djurstängsel och snöskydd hela vägen. Bredvid spåren har rutmönstrade fält av stenar lagts ut för att hålla marken och den mycket ömtåliga jordskorpan på plats.
Mer än 960 km av Golmud-Lhasa-delen ligger över 4 000 meters höjd. Sträckan har 675 broar och över 550 km är byggd på område med permafrost. Denna del tog fem år att bygga och kostade 3,68 miljarder US-dollar. Vagnarna är specialbyggda för att både klara av att gå på så höga höjder och de kraftiga väderväxlingar som sker året runt uppe på ”världens tak”. De kraftiga dieselloken som används mellan Golmud och Lhasa byggdes av General Electric i USA och en kinesisk samarbetspartner. Personvagnarna har byggts av Bombardier Sifang.
Vagnarnas tvåglasfönster är behandlade för att skydda mot UV-strålning och mot den starka solen, och restaurangvagnens fönster är extra stora. Utrymmet i främst sittvagnarna är lite rymligare än i vanliga kinesiska tåg. Vid stoppet i Golmud anmodades vi tvätta kupéfönstren för att kunna njuta av utsikten upp till Lhasa. Renlighet på tåget var det inga problem med, det sopades och putsades relativt bra. Fast andra dagen började soporna verkligen hopa sig. (Avfall får inte slängas längs rälsen som man tyvärr gör i andra delar av Kina.) Heltäckningsmatta finns i hela tåget och den blir lätt smutsig när det är snömodd ute. Vid varje brits i både hård- och mjukliggvagn finns en liten TV skärm där kinesiska långfilmer och TV visas för dem som vill titta - går att stänga av tack och lov.
Höjden och hälsan
Ingen led nämnvärt av höjden under färden men de flesta kände ändå av den: lite tungt i huvudet, en aning huvudvärk. Mest märktes det på chips- och kexpåsarna som pga trycket vidgades till spränggränsen. När tåglinjen öppnades 2006 rapporterade många journalister att deras bärbara datorer och cd-spelare gick sönder. All vår utrustning fungerade under resan och det var bara lite krämtuber och pennor som läckte, precis som på flygplan. Syrehalten i snitt på de tibetanska höjderna är ca 35-40 procent lägre än vid havsnivån och vid 5 000 möh är det hela 50 procent lägre. Syrenivån i vagnarna hölls ”uppe” under resan (med början i Golmud) genom att man pumpade in tillskottssyre – mer ju högre upp man kom. Engångsslangar som kunde kopplas till extra syreuttag vid sängplatserna och på ett flertal ställen längs gångarna delades ut till alla. Att vagnarna skulle ha speciella tryckkabiner är inte sant, fast så var nog tanken från början. Efter Golmud fick man inte längre röka i utrymmena mellan vagnarna (rökning inne i vagnarna är förbjuden). Vi var också tvungna att fylla i en hälsodeklaration som intygade att vi var vid god hälsa. Det ska finnas en läkare ombord på varje tåg men var denne befann sig ville ingen tala om.
Tågets sociala påverkan
Samtidigt som tåget innebär att tibetaner smidigare och bekvämare kan ta sig fram och tillbaka mellan Tibet och Kina har en flodvåg av arbetssökande kineser och inhemska turister strömmat till landet. Det ökade trycket på Lhasas infrastruktur har för alltid förändrat stadens utseende och resurser. Samtidigt säger många tibetaner att de är glada att banan nu äntligen har öppnats; deras barn kan tryggare färdas på ett billigt sätt fram och tillbaka till centrala och östra Kina där många av dem studerar. Men med tåget tycks det verkligen inte finns någon återvändo för regionen -– nu om någonsin är Tibet verkligen en del av Kina, på gott och ont.
Det finns sju direkttåg från Shanghai, Peking, Chengdu, Chongqing, Guangzhou, Lanzhou och Xining. Peking – Lhasa-tåget, som går dagligen (de andra sex tågen avgår varannan dag), har 15 vagnar: två mjuk liggvagn (64 passagerare); fyra hård liggvagn (240), sju sittvagnar med plats för 98 i varje, en restaurangvagn och en personalvagn. Varje tåg kan alltså transportera nästan 1 000 människor. Sedan öppnandet 1 juli 2006 har årligen runt 1 500 000 passagerare åkt linjen. Efter Tibet-kravallerna i mars 2008 föll passagerarantalet avsevärt men nyligen har siffrorna börjar vända uppåt igen. Av totalt ca 1 000 passagerare på mitt tåg kunde kanske 200 räknas som turister, merparten inhemska. Överlag var de flesta passagerarna Hankineser; tibetaner och muslimer var i klar minoritet. (Detta varierar säkert från tåg till tåg med fler tibetaner på Xining- och Lanzhou-tågen.) Fortfarande är det vanligaste sättet att transportera sig till och från Tibet via de olika landsvägarna.
Framtidsplaner
Det finns planer på att bygga ut järnvägen till Xigatse och Nyingchi i västra respektive östra Tibet inom de närmaste två-tre åren. Det förväntas att linjen så småningom kanske ska utökas hela vägen till Yadong vid gränsen till Nepal och sedan eventuellt vidare till Kathmandu.
Text and photos ©Ingrid Booz Morejohn
# 35 Today's picture 090305
Baby in a bathtub, but not exactly where you'd expect to find him. Chengdu May, 2008 Sichuan ©Ingrid Booz Morejohn
Wednesday, March 4, 2009
Train to Lhasa Part 1
This is an article I recently wrote about the train from Beijing to Lhasa. It’s being published in the latest number of Kinarapport, the magazine for members of the Sweden – China Association. Nr 1 – 2009 has the theme ”Tibet” and copies can also be bought at local Pressbyrå in Sweden.
Kekexili Sept 2007 ©Ingrid Booz Morejohn
ÖVER HÖGA TOPPAR OCH GENOM SNÖKLÄDDA DALAR:
PÅ SPÅRET TILL LHASA
Landskapet är vidöppet, molntungt, väderpinat; dödligt kallt och skrämmande tyst. Längs horisonten kurar de tibetanska bergen, snöklädda och tillsynes ointagliga. Plötsligt ser jag en människa komma gående mitt ute i ingenstans, axlarna uppdragna med jackkragen över öronen och jag frågar honom i det tysta: Vart kan du vara på väg?! Det finns ju absolut INGENTING härikring! Det är en ödslig, monokrom värld som får en att fundera över tid och rum och människans plats i världen. Storslagenheten jag ser framför mig understryker känslan av att vara enbart ett gruskorn i livets magiska experiment. Många gånger har jag undrat över hur tibetanerna vågade, hade nyfikenheten eller storhetsvansinnet att överhuvudtaget ta sig hit.
Eastern Kunlun Mts Sept 2007 ©Ingrid Booz Morejohn
Men… nu kommer SOLEN! Och allting förändras till ett gränslöst himmelrike av färgstarka synupplevelser som får ögonen att smärta och själen att lätta och flyga iväg. Bomullstussiga moln målas i de spegelblanka vattendragen och det enorma himlataket öppnar sig i ett stort blått leende. Min blick vänder uppåt och det känns som att jag bara vill springa iväg ut i det stora vida. Jag kommer på mig att tänka på att Peking som jag lämnade för bara drygt ett och ett halvt dygn sedan och Tibet ryms i samma land… eller gör de det?
PEKING VÄSTRA
När jag ger mig av från Peking är det början på september, varmt och skönt i huvudstaden och fortfarande grönt och lummigt. Med en snittfart på ca 120 km i timmen kommer den dryga 400 mil långa resan till Lhasa att ta exakt 46 1/2 timmar. Tåget med nummer T27 lämnar Västra stationen kl 21.30 dag ett och första dygnet rusar vi igenom provinserna Hebei, Shanxi, Shaanxi - där vi stannar till i Xian (dag 2, kl 9.00-9.15) - och Gansu med stopp i Lanzhou (dag 2, kl 15.25-15.38). Strax innan Lanzhou korsas den mäktiga Gula floden och efter Lanzhou fortsätter vi en relativt kort sträcka mot Xining i Qinghai som vi ankommer till framåt kvällen (dag 2, 18.45-19.00). Xining ligger på 2 200 meters höjd och den torra luften är kall och sprakande. Då har vi hunnit drygt 200 mil från Peking och knappt 200 återstår. Xining är huvudstad i Qinghai som är Kinas största provins (Xinjiang, Tibet TAR och Inre Mongoliet som alla är större till ytan räknas som ”autonoma regioner” och inte som provinser). Qinghai är en spännande, turbulent provins med många olika folkgrupper och religioner: hankineser, muslimer och buddhister försöker leva sida vid sida vilket inte alltid resulterar i harmoni. Qinghai är också tre mäktiga floders ursprungskälla: Mekong, Yangtse och Gula floden. De som börjar sin tågfärd i Xining passerar Kokonorsjön (Qinghaisjön), som är Kinas största sjö, dagtid. Tyvärr passerar vi sjön på natten.
GOLMUD
Dag 3 upptas av den mödosamma färden uppåt till Lhasa i självaste TAR (Tibetanska autonoma regionen). Klockan 4.50 på morgonen börjar extra syre pumpas in i tåget och kl 5.10 kör vi in på Golmud station. Efter bara en halvtimme i Golmud kör vi rakt söderut mot Tibet som nu börjar kännas nära. Det är denna del av tågbanan som byggdes färdigt 2005 och togs i bruk 2006. Spåren följer i princip gamla Qingzang-motorvägen som byggdes på 1950-talet. Efter Golmud saktas hastigheten ner till ca 100 km i timmen. Vi har fortfarande flera hundra kilometer kvar och det är nu tåget ska visa vad det går för. Det är kallt och ödsligt och stämningen ombord har blivit tyst och andaktsfullt. Allas ansikten är vända utåt genom fönstren och alla kortspelen och annan underhållning stoppas undan.
Loken kämpar obevekligt på och vi vinner snabbt höjd (kl 6.45 – 3 600 m, 7.15 – 3 900 m, 8.00 – ca 4 500 m). Under ett antal timmer under eftermiddagen håller vi oss på 4 500 meters höjd. Vid 4 905 m åker vi genom världens högst belägna tunnel, den 1 338 meter långa Fenghuoshan. (Längsta tunnel under resan är den 3 345 m långa Yangbajing som ligger på 4 264 m, cirka 80 km nordväst om Lhasa.) Det är en mjuk och lugn stigning upp, upp, upp. Bergen vi har framför oss är Kunlunbergens östligaste del. Kunlun utgör Tibets norra gräns mot Qinghai och här är bergen mjuka, runda och mycket gamla. Tibets södra sida utgörs som bekant av det taggiga relativt nya Himalaya, med vassa, spetsiga toppar som punkterar himlen.
KEKEXILI
En ståtlig staty föreställande flera tibetanska antiloper dyker upp på vänstersidan av spåren. Behängt med böneflaggor och omringat av rituella mani-stenhögar hyllar monumentet Kekexili-området (även känt som Hoh Xil) och antilopen som på tibetanska kallas chiru (Pantholops hodgsoni). Kekexili är Kinas (och världens tredje) minst befolkade landsände, och tåget passerar genom dess östligaste del. Chirun hotas av utrotning och är samma djur som 2008 stod förebild för OS-maskoten Yingying. När chirun valdes som maskot blev det diskussioner. En del tyckte att det var fjäsk med tibetanerna och andra var snabba att påpeka att det var just kinesiska regeringens dåliga skydd för arten som hade bidragit till dagens prekära läge. Chiru-beståndet är idag cirka 75 000 från att ha varit runt en miljon för 50 år sedan. Den jagas för sin pälsull, den så eftertraktade shahtoosh, som är extra fin, varm och mjuk och har smeknamnet ”mjukt guld”. Tjuvjakten på chirun speglades dramatiskt i den kinesiska filmen Kekexili: Mountain Patrol (2004). 1995 omvandlades ca 50 procent av Kekexili (45 000 km2) till naturreservat. Under resan ser jag ungefär ett hundratal chiru, flera tibetanska vildåsnor, kianger, (khyang på tibetanska - ibland stavad kiang -, qiang på kinesiska och Equus-Hemionus kiang på latin), en varg, två rävar, ett flertal örnar och hökar, ett par härfåglar, hundratals jakar och givetvis mycket får. Det befarades att djurlivet skulle fara illa av tåget men det har tydligen visat sig att tex chirun och vildåsnan har börjat vänja sig vid tåget och vet hur de ska ta sig under de återkommande passagerna (33 st totalt) som har byggts.
Golmud-Lhasa Highway Sept 2007 ©Ingrid Booz Morejohn
LASTBILSKARAVANSERAJ
Djuren är inte de enda livstecknena längs färden. Lastbilar syns ofta på landsvägen som tåget löper parallellt med och här och där dyker små handelsstationer och lastbilskaravanserajer upp. Jag vet att dessa är gräsligt primitiva och skitiga för jag har bott på sådana under andra resor. De är enbart funktionella och inget annat än skydd för natten. Oftast skötta av en eller två sichuanesiska familjer håller de liv i lastbilschaufförerna med mat och dryck. Enda färginslag är de nybyggda röda bensinmackarna och en och annan vinrödklädd munk som susar förbi på motorcykel. Det moderna Kina har krupit in med mobilmaster, solceller och ibland små vindkraftverk. Stora böneflaggsinstallationer breder ut sig som enorma tarantellor på kullarna bakom samhällena. Ute på vidderna ser man ofta bara en häst, ett tält, en lastbil, en man som röker, skorstensrök och uppstaplad proviant.
Det som imponerar mest och chockerar djupast är tibetanerna på pilgrimsvandring. Dessa tar sig fram till fots i snigelfart, utmätande avståndet mot den heliga staden med sin kroppslängd mot marken om och om igen. De reser sällan ensamma utan oftast i par där en drar en kärra med kokkärl och nödproviant. För dessa upplevs varje millimeter av vägen med antingen händerna höjda över huvudet i en stilla bön mot himlen eller med näsan tryckt mot marken. Varje dag är en övermänsklig ansträngning. När man sedan träffar på dem i Lhasa är de oftast antingen både höga av bedriften och utstrålar ett totalt inre lugn, eller så är de fullkomligt sinnesrubbade.
Altimeter with wrong reading, should be 5072 meter! ©Ingrid Booz Morejohn
TANGGULAPASSET
Varje vagn är utrustad med höjdmätare så det är lätt att hålla reda på när vi ska passera högsta höjden Tanggulapasset på 5 072 möh kl 12.20. MEN! Va nu då? Det börjar gå neråt, vad är det som har hänt? Det visar sig att höjdmätaren i vår vagn är felinställd så vi kan bara blicka bakåt på den högsta punkten som vi passerade utan att veta om det. Det är vindpinat och snöblaskigt utanför och tåget – till allas besvikelse – gör inget stopp vid Tanggula Station. (I närheten finns lilla byn Wenquan som har äran att vara världens högst belägna bosättning på 5 100 möh.) En lättare nedstigning blir det efter Tanggula men i princip har vi hållit oss på runt 4 500 möh under en stor del av dagen. Tanggula markerar gränsen mellan Tibet TAR och Qinghai, så nu är vi ”officiellt” i Tibet även om vi sedan länge tillbaka har färdats i tibetanskt område.
Lhasa Station ©Ingrid Booz Morejohn
FRAMME
Sen eftermiddag kommer bergen närmare och närmare tåget och framåt kvällen slingrar vi mellan taggiga berg i dalgångar befolkade av bondefamiljer som håller på med jordbruksbestyr. Strax efter landsvägsavfarten mot Tsurphu, Karmapa Lamas huvudkloster, viker tåget österut mot Lhasa. Innan solen har hunnit gå ner (för vi är ju fortfarande i ”Peking-tajms” våld här fastän vi har två timmars tidsskillnad från huvudstaden och det fortfarande är ljust) ser vi Potala i fjärran! Tåget åker över Kyichufloden (en biflod till Brahmaputra) och genom en tunnel för att komma in prick på tiden enligt tabellen kl 20.00. Beundransvärt. Välkommen till den heliga staden, nu börjar nästa äventyr!
Text and photographs ©Ingrid Booz Morejohn/Kinarapport
Eastern Kunlun Mts Sept 2007 ©Ingrid Booz Morejohn
Men… nu kommer SOLEN! Och allting förändras till ett gränslöst himmelrike av färgstarka synupplevelser som får ögonen att smärta och själen att lätta och flyga iväg. Bomullstussiga moln målas i de spegelblanka vattendragen och det enorma himlataket öppnar sig i ett stort blått leende. Min blick vänder uppåt och det känns som att jag bara vill springa iväg ut i det stora vida. Jag kommer på mig att tänka på att Peking som jag lämnade för bara drygt ett och ett halvt dygn sedan och Tibet ryms i samma land… eller gör de det?
PEKING VÄSTRA
När jag ger mig av från Peking är det början på september, varmt och skönt i huvudstaden och fortfarande grönt och lummigt. Med en snittfart på ca 120 km i timmen kommer den dryga 400 mil långa resan till Lhasa att ta exakt 46 1/2 timmar. Tåget med nummer T27 lämnar Västra stationen kl 21.30 dag ett och första dygnet rusar vi igenom provinserna Hebei, Shanxi, Shaanxi - där vi stannar till i Xian (dag 2, kl 9.00-9.15) - och Gansu med stopp i Lanzhou (dag 2, kl 15.25-15.38). Strax innan Lanzhou korsas den mäktiga Gula floden och efter Lanzhou fortsätter vi en relativt kort sträcka mot Xining i Qinghai som vi ankommer till framåt kvällen (dag 2, 18.45-19.00). Xining ligger på 2 200 meters höjd och den torra luften är kall och sprakande. Då har vi hunnit drygt 200 mil från Peking och knappt 200 återstår. Xining är huvudstad i Qinghai som är Kinas största provins (Xinjiang, Tibet TAR och Inre Mongoliet som alla är större till ytan räknas som ”autonoma regioner” och inte som provinser). Qinghai är en spännande, turbulent provins med många olika folkgrupper och religioner: hankineser, muslimer och buddhister försöker leva sida vid sida vilket inte alltid resulterar i harmoni. Qinghai är också tre mäktiga floders ursprungskälla: Mekong, Yangtse och Gula floden. De som börjar sin tågfärd i Xining passerar Kokonorsjön (Qinghaisjön), som är Kinas största sjö, dagtid. Tyvärr passerar vi sjön på natten.
GOLMUD
Dag 3 upptas av den mödosamma färden uppåt till Lhasa i självaste TAR (Tibetanska autonoma regionen). Klockan 4.50 på morgonen börjar extra syre pumpas in i tåget och kl 5.10 kör vi in på Golmud station. Efter bara en halvtimme i Golmud kör vi rakt söderut mot Tibet som nu börjar kännas nära. Det är denna del av tågbanan som byggdes färdigt 2005 och togs i bruk 2006. Spåren följer i princip gamla Qingzang-motorvägen som byggdes på 1950-talet. Efter Golmud saktas hastigheten ner till ca 100 km i timmen. Vi har fortfarande flera hundra kilometer kvar och det är nu tåget ska visa vad det går för. Det är kallt och ödsligt och stämningen ombord har blivit tyst och andaktsfullt. Allas ansikten är vända utåt genom fönstren och alla kortspelen och annan underhållning stoppas undan.
Loken kämpar obevekligt på och vi vinner snabbt höjd (kl 6.45 – 3 600 m, 7.15 – 3 900 m, 8.00 – ca 4 500 m). Under ett antal timmer under eftermiddagen håller vi oss på 4 500 meters höjd. Vid 4 905 m åker vi genom världens högst belägna tunnel, den 1 338 meter långa Fenghuoshan. (Längsta tunnel under resan är den 3 345 m långa Yangbajing som ligger på 4 264 m, cirka 80 km nordväst om Lhasa.) Det är en mjuk och lugn stigning upp, upp, upp. Bergen vi har framför oss är Kunlunbergens östligaste del. Kunlun utgör Tibets norra gräns mot Qinghai och här är bergen mjuka, runda och mycket gamla. Tibets södra sida utgörs som bekant av det taggiga relativt nya Himalaya, med vassa, spetsiga toppar som punkterar himlen.
KEKEXILI
En ståtlig staty föreställande flera tibetanska antiloper dyker upp på vänstersidan av spåren. Behängt med böneflaggor och omringat av rituella mani-stenhögar hyllar monumentet Kekexili-området (även känt som Hoh Xil) och antilopen som på tibetanska kallas chiru (Pantholops hodgsoni). Kekexili är Kinas (och världens tredje) minst befolkade landsände, och tåget passerar genom dess östligaste del. Chirun hotas av utrotning och är samma djur som 2008 stod förebild för OS-maskoten Yingying. När chirun valdes som maskot blev det diskussioner. En del tyckte att det var fjäsk med tibetanerna och andra var snabba att påpeka att det var just kinesiska regeringens dåliga skydd för arten som hade bidragit till dagens prekära läge. Chiru-beståndet är idag cirka 75 000 från att ha varit runt en miljon för 50 år sedan. Den jagas för sin pälsull, den så eftertraktade shahtoosh, som är extra fin, varm och mjuk och har smeknamnet ”mjukt guld”. Tjuvjakten på chirun speglades dramatiskt i den kinesiska filmen Kekexili: Mountain Patrol (2004). 1995 omvandlades ca 50 procent av Kekexili (45 000 km2) till naturreservat. Under resan ser jag ungefär ett hundratal chiru, flera tibetanska vildåsnor, kianger, (khyang på tibetanska - ibland stavad kiang -, qiang på kinesiska och Equus-Hemionus kiang på latin), en varg, två rävar, ett flertal örnar och hökar, ett par härfåglar, hundratals jakar och givetvis mycket får. Det befarades att djurlivet skulle fara illa av tåget men det har tydligen visat sig att tex chirun och vildåsnan har börjat vänja sig vid tåget och vet hur de ska ta sig under de återkommande passagerna (33 st totalt) som har byggts.
Golmud-Lhasa Highway Sept 2007 ©Ingrid Booz Morejohn
LASTBILSKARAVANSERAJ
Djuren är inte de enda livstecknena längs färden. Lastbilar syns ofta på landsvägen som tåget löper parallellt med och här och där dyker små handelsstationer och lastbilskaravanserajer upp. Jag vet att dessa är gräsligt primitiva och skitiga för jag har bott på sådana under andra resor. De är enbart funktionella och inget annat än skydd för natten. Oftast skötta av en eller två sichuanesiska familjer håller de liv i lastbilschaufförerna med mat och dryck. Enda färginslag är de nybyggda röda bensinmackarna och en och annan vinrödklädd munk som susar förbi på motorcykel. Det moderna Kina har krupit in med mobilmaster, solceller och ibland små vindkraftverk. Stora böneflaggsinstallationer breder ut sig som enorma tarantellor på kullarna bakom samhällena. Ute på vidderna ser man ofta bara en häst, ett tält, en lastbil, en man som röker, skorstensrök och uppstaplad proviant.
Det som imponerar mest och chockerar djupast är tibetanerna på pilgrimsvandring. Dessa tar sig fram till fots i snigelfart, utmätande avståndet mot den heliga staden med sin kroppslängd mot marken om och om igen. De reser sällan ensamma utan oftast i par där en drar en kärra med kokkärl och nödproviant. För dessa upplevs varje millimeter av vägen med antingen händerna höjda över huvudet i en stilla bön mot himlen eller med näsan tryckt mot marken. Varje dag är en övermänsklig ansträngning. När man sedan träffar på dem i Lhasa är de oftast antingen både höga av bedriften och utstrålar ett totalt inre lugn, eller så är de fullkomligt sinnesrubbade.
Altimeter with wrong reading, should be 5072 meter! ©Ingrid Booz Morejohn
TANGGULAPASSET
Varje vagn är utrustad med höjdmätare så det är lätt att hålla reda på när vi ska passera högsta höjden Tanggulapasset på 5 072 möh kl 12.20. MEN! Va nu då? Det börjar gå neråt, vad är det som har hänt? Det visar sig att höjdmätaren i vår vagn är felinställd så vi kan bara blicka bakåt på den högsta punkten som vi passerade utan att veta om det. Det är vindpinat och snöblaskigt utanför och tåget – till allas besvikelse – gör inget stopp vid Tanggula Station. (I närheten finns lilla byn Wenquan som har äran att vara världens högst belägna bosättning på 5 100 möh.) En lättare nedstigning blir det efter Tanggula men i princip har vi hållit oss på runt 4 500 möh under en stor del av dagen. Tanggula markerar gränsen mellan Tibet TAR och Qinghai, så nu är vi ”officiellt” i Tibet även om vi sedan länge tillbaka har färdats i tibetanskt område.
Lhasa Station ©Ingrid Booz Morejohn
FRAMME
Sen eftermiddag kommer bergen närmare och närmare tåget och framåt kvällen slingrar vi mellan taggiga berg i dalgångar befolkade av bondefamiljer som håller på med jordbruksbestyr. Strax efter landsvägsavfarten mot Tsurphu, Karmapa Lamas huvudkloster, viker tåget österut mot Lhasa. Innan solen har hunnit gå ner (för vi är ju fortfarande i ”Peking-tajms” våld här fastän vi har två timmars tidsskillnad från huvudstaden och det fortfarande är ljust) ser vi Potala i fjärran! Tåget åker över Kyichufloden (en biflod till Brahmaputra) och genom en tunnel för att komma in prick på tiden enligt tabellen kl 20.00. Beundransvärt. Välkommen till den heliga staden, nu börjar nästa äventyr!
Text and photographs ©Ingrid Booz Morejohn/Kinarapport
# 34 Today's picture 090304
Forbidden City, Feb 2005 Beijing © Ingrid Booz Morejohn
In honor of all the snow in northern China and this cold winter that I want to stop right now! Come on spring, we are longing for you!
Tuesday, March 3, 2009
Subscribe to:
Posts (Atom)
