Monday, January 12, 2009

Kinesiska nyåret: Köksguden

Blocktryck köpt på veckomarknad, Yunnan ©Ingrid Booz Morejohn

Har ni läst Amy Tan's Köksgudens hustru? Förr i tiden trodde man att Köksguden (Zaojun - bokstavligen "Härdens herre") åkte upp till Jadekejsaren i himlen en vecka före nyår för att rapportera vad som hade hänt i hemmet han ansvarade för under året. Köksgudens porträtt brukar hänga över köksspisen där han lätt kan bevaka hemmets alla förehavanden. Denna dag tar männen i familjen ner det gamla porträttet vilket inte ersätts med ett nytt förrän på nyårsafton då Köksguden har kommit tillbaka från sin himlafärd. Köksguden är den viktigaste husguden i den mycket omfångsrika kinesiska mytologin och förr fanns det nog inte många hem som inte hade hans porträtt i köket. Han intar en speciell plats i hemmet både som förmedlaren mellan himlen och jorden men också som familjens moralväktare. Rapporten han avlägger handlar om hur din familj har skött sig under året och han har makten att avlägga en mycket kritisk rapport. Men även Köksguden kan mutas så familjen lägger sig vinn om att blidka honom med godsaker dagarna före hans avresa - detta för att vara säker på att han bara säger "söta" saker til Jadekejsaren i himlen. Även hans häst får lite hö eller hirs att tugga på!

Hämtad ur På kinesiskt vis ©Ingrid Booz Morejohn/Forma Publishing

Sunday, January 11, 2009

Entreprenör: Elby Kwok Drewsen



©Entreprenör/2008

Elby Kwok Drewsen figurera på omslaget och i en artikel i nummer 10/2008 av tidningen Entreprenör (läs här). Jag har jobbat som frilans reseledare på hennes företag Lotus Travel AB i snart 15 år nu och hon har länge varit en inspiration. (Hon och hennes medarbetare snappade upp mig efter att ha läst en artikel i tidningen Vagabond jag skrev om Hongkong som resmål. På grund av mitt kinaintresse tyckte de jag skulle passa som entusiastisk reseledare. I min tur var jag överlycklig över möjligheten att få resa till Kina utan att behöva betala för det!). Sedan dess har jag varit trogen Elby och företaget och sett det växa till vad det är idag. 2006 valdes Elby till "Årets affärskvinna" och 2007 blev hon "Årets branschkvinna". Inte dåligt för en tjej som började sin karriär på en handskfabrik i Hongkong. 

Child safety and overprotective parents

Chengdu 2008 ©Ingrid Booz Morejohn

Few would doubt that the Chinese (or any other people for that matter) adore and cherish their children. Maybe because they are encouraged to limit the number of children they have, the Chinese are in my eyes highly overprotective. Middle-class city children are seldom allowed to walk on the edge of a wall, climb on top of anything higher than a chair, touch objects that in any way might have come in contact with germs, go outside without several layers of warm, protective clothing and are constantly ooohed and aaahed over. Working-class children and children in the countryside, on the other hand, are allowed to run wild and are wonderfully dirty and naughty. We often overhear comments how independent our kids seem to be and how clever and daring they are. But one thing that I've seen here doesn't tally up with my perception of the Chinese as worrywarts: several times I've noticed how children are left completely on their own sitting in their seats on a precariously propped up bicycle while the parent is in a shop. The children I have seen have all sat as still as statues, something I wonder if a Western child could do.  (My husband just told me that he has done the same thing with our kids. As a mother, that is just something you don't want to know).

Kinesiska nyåret: Turbarnen välkomnar nyåret

©Ingrid Booz Morejohn

Ytterligare en dörrutsmyckning som tas fram till kinesiska nyåret är "turbarnen" eller "gongxibarnen". Dessa är speciellt populära hos affärsinnehavare och andra som har många besökare. Planscherna föreställer två välklädda barn i traditionell klädsel. De håller händerna knutna framför sig i den klassiska hälsningsgesten gongxi! gongxi!lyckönskning! och symboliserar tur, lycka och rikedom under det nya året. Från deras knäppta händer hänger guldsaker: mynt, tackor, fiskar och Det långa livets lås. Kläderna är pyntade med allsköns symbolik och flickan har en pion i håret, symbolen för belöning och välstånd. Barnen anses vara både lyckobringande och glädjespridande. Ibland återkommer de som statyer bredvid ingång och ersätter lejon- eller qilinparen som ofta vaktar dörringången. 

Hämtad ur Kinesiska symboler ©Ingrid Booz Morejohn/Forma Publishing

Saturday, January 10, 2009

Kinesiska nyåret: Vindsnurran

Pengzhou, Sichuan ©Ingrid Booz Morejohn

Dagarna efter kinesiska nyåret och de femton dagarna som helgen firas hålls många tempelmarknader i stadsparker och tempelgårdar. Dessa är livligt besökta och fullproppade av matstånd och kiosker som säljer souvenirer och leksaker. Vindsnurran är en av dessa traditionella färgglada leksaker som många barn får. De säljs speciellt vid nyåret för snurran symboliserar kraften att zhuan yun, "hoppas att lyckan ska vändan", att omvandla ett hinder till en möjlighet i det nya året. Traditionellt gjorda av handfärgat papper men idag vanligast av plast, dekoreras de ibland även med lyckotecknen som betyder glädje, långt liv eller rikedom. 

Delvis hämtad ur Kinesiska symboler ©Ingrid Booz Morejohn/Ica bokförlag

Kinesiska nyåret: Dörrgudarna

Yangshuo, Guangxi ©Ingrid Booz Morejohn

Kinesiska dörrdekorationer har länge fascinerat mig. På 1980-talet såg jag knappast dylika utsmyckningar i städerna; man hade länge vänt ryggen åt sådant gammaldags tänkande. Men ute på landet upptäckte jag att man fortfarande ägnade sig åt traditionella sedvänjor. Inte alls i den omfattning som det ägnades en gång i tiden, men ändock. Planscherna var ofta handgjorda blocktryck och dörrverserna var handmålade av någon lokal skrivkunnig person. Inte som idag massproducerade i bjärta färger med likartad utseende och text. 

Jag älskade speciellt de svulstiga dörrgudarna (menshen), barska och uppblåsta, redo att hugga ner oinbjudna inkräktare. Radarparet heter Qin Qiong och Yuchi Gong (kan variera lite från ort till ort) och sägs faktiskt föreställa två riktiga människor. Tillsammans med dörreverserna är det dessa typiska utsmyckningar som anses skydda hemmet mot onda krafter och olycka. Qin Qiong och Yuchi Gong är veritabla muskelknippen i full krigsutrustning. Till utseendet är de mycket lika generalerna som vaktar kejsarens ande längs Andevägen upp till de tretton Mingkejsarnas gravar norr om Beijing. Ibland håller de ett svärd i handen eller över huvudet och ibland bär de en mäktig klubba. De ser rejält barska ut, bär väldiga skägg och spänner ögonen i alla besökare. Bruket med dörrgudar går tillbaka åtminstone till Handynastin (25-220) då de snidades av persikoträ. Under Songdynastin (960-1279) började man måla dem på rött papper som sedan  klistrades på ytterdörren. Numera trycks de i mångmiljonupplagor och byts ut i tid till det kinesiska nyåret.

Sägnen om dörrgudarna som oftast avbildas nu sägs ha börjat under Tangdynastin då kejsar Taizong låg sjuk och drömde att palatset hemsöktes av ett spöke som letade efter honom. Kejsarens rådgivare och ministrar tog drömmen på allvar och oroade sig för hans hälsa och säkerhet. Då steg två modiga generaler fram och erbjöd sina tjänster som nattvakter. Därefter kunde kejsaren sova lugnt och ostört. Den tacksamme och mycket piggare kejsaren prisade vakterna men kunde inte tänka sig att fortsätta beröva dem deras nattsömn. Han beordrade att avbildningar av dem i full krigsutrustning skulle målas på dörrarna in till hans sovrum och palatsets ytterport. Därefter såg man inte en skymt av oroliga andar, och dörrgudarna blev även populära bland den vanliga befolkningen.

Delvis hämtad ur Kinesiska symboler och På kinesiskt vis, ©Ingrid Booz Morejohn/Ica bokförlag

Kinesiska nyåret: Dörrverspar


Lijiang ©Ingrid Booz Morejohn

Dagarna före kinesiska nyåret fixas och fejas det. Man städer framför huset och nyårsafton pyntar man ytterdörren med införskaffade vårverspar (chunlian), och dörrprydnader, antingen lyckotecknet (fu-tecknet) eller radarparet dörrgudarna (mer om dessa kommer i ett senare inlägg). Chunlian är en speciell typ av duilian (verspar). Chun betyder vår på kinesiska och chunlian är oftast skrivna i svart bläck på röd bakgrund men kan även vara skrivna i guld. Verserna byggs upp av ett jämnt antal tecken på båda sidor och är oftast fyra, fem eller sju tecken långa. Första raden i versen är den som hänger till höger och andra raden är den som hänger till vänster. Texten består av lyckönskningar för hemmet (eller företaget). Ovanför dörren klistras ytterligare en liten vers med bara fyra tecken, en kort sammanfattning av de längre sidoverserna. Det är mycket noga hur texten är uppbyggd. Det finns ett rikt förråd av standardverser, men det går även att komponera egna.  

Läs mer i Kinesiska symboler och På kinesiskt vis, Ica bokförlag.

Friday, January 9, 2009

Annual Shit Day

Yesterday was Shit Day. Shit, excrementa, feces, body waste, faecal matter, ordure, stool, human waste. You name it, yesterday was it. One day a year, usually before Chinese New Year, for some reason not fully understood by me, our apartment complex is cleansed of human waste that has accumulated from the 300 apartment units in some sort of underground storage system. A small troop of hardy, unfortunate souls enter the garden, open up these septic pits and proceed to empty the system by hand, filling sandbag after sandbag with oozing nightsoil. Sometimes when things get out of hand they crack up laughing. Prior to the event the guards run around the complex shouting "Close your windows! Close your windows!". The stench is overwhelming and palpable, seeping out into the surrounding neighborhood to the revulsion of all. 

Chocolate fingerprints

Christmas has just passed and with it Christmas presents. This year we received a package from my sister-in-law, arriving unopened with the contents intact (thank-you Katherine!). Last year we were not so fortunate: returning home from abroad we found that our packages had been waiting in the housing complex guard office for just a little too long: the boxes were open and all the candy had been eaten up, gummy rats, marshmallow santas and all. Only the licorice string was left, probably too strange for the perpetrators to dare try it. The year before some packages never arrived at all, one in particular didn't surprise me: my mother sent the ridiculous combination of American dollars and a Swedish translation of Chairman Mao poems. Yesterday I learned about a friend's husband who when teaching English in Tangshan had received a package from his parents in the states. Inside the open box were empty chocolate wrappers and photographs of his family, well thumbed through and covered in chocolate fingerprints.

In general most mail gets through to us but it's only when someone says that something is on the way that I'll know to miss it if it doesn't turn up. Whether its the guards in our complex office eating candy out of boredom or the Chinese postal service that causes them to be "lost in transit" is impossible to know. Often my photographic magazines never arrive, only about one a year make it through. Thankfully we have email to communicate with friends and loved ones, but for many years as an itinerant traveller roaming through the provinces of China I would have to rely solely on the international poste restante service.

I must say that this usually worked perfectly. A month or so ahead of time I would tell my family and friends that I would be arriving in say Kunming or Lhasa in six weeks and that they should address a letter to me to the requisite destination's main post office. Upon arriving after a long overland bus ride the first thing I would do was dump my bags at the local cheap dormitory and then high-tail it to the post office. Methods for sorting the mail were different from place to place. Some post offices manned by staff dedicated to the postal service kept the poste restante mail under lock and key, guarding it like a national treasure or repository of deep dark secrets. You had to show your passport to get a letter and you always left both elated but at the same time suspicious that they had withheld a letter from you. Some post offices were warm sanctuaries of humanity where the smiling staff left the boxes of unopened letters cavalierly on the countertop for all and sundry to thumb through. This created a sense of both freedom and - perversely - privacy. At the same time you could see everyone else's mail (for the banana pancake trail is a much beaten one and we all knew each other) and tell a friend "you've got mail! ". Long before such an expression meant something as intangible as a cyber message.

In my experience mail received this way was seldom if ever opened or censored. Seemingly the Chinese government turned a cold shoulder to us flighty backpackers, concentrating all their efforts on the foreigners who were long-term residents in the country. A British friend of mine in the 1980s was once invited to a dance party with Chinese university staff and their spouses. When reciprocating the question of what her occupation in China was her dance partner giddlily answered, "I work at the post office, I'm the one responsible for reading all the foreigner's mail!"

Kinesiska nyåret: Röda lyktor


Photo  ©Ingrid Booz Morejohn

Ambulerande lyktförsäljare har åter gjort sitt inträde på stadens gator, cyklande genom stan med girlanger av röda lytkor fladdrande efter sig. De besöker bostadskvarter efter bostadskvarter för att sälja sina varor, en färgglad syn i Chengdus gråa vinterbild. Röda lyktor förknippas inte enbart med kinesiska nyåret men så här års brukar gamla, slitna lyktor bytas ut inför det kommande året så ivriga köpare finns det gott om. 
Dekorativa röda lyktor (hong denglong) är något som de flesta förknippar med Kina och festligheter. Man har använt röda papperslyktor i över tusen år för att markera lyckliga tider. De anses allmänt symbolisera god tur och lycka. Den runda formen förmedlar enighet och fullständighet, den varma röda färgen är kinesernas favoritfärg och även en lyckofärg som anses kunna skrämma bort onda andar. Tidigare gjordes de av papper klistrade över en bamburam och lystes upp av vaxljus eller oljelampor inuti. Idag är de flesta gjorda av syntettyg över en träram av metall och har elektriskt ljus som ljuskälla. Eller så hänger de bara parvis vid ingången till affären eller huset. De är antingen helröda eller dekorerade med lyckotecken, "gongxi"-barnen, symboliska mönstermotiv eller varför inte ett företagsnamn eller en logotype i guld. 
De kanske största röda lyktorna i Kina hänger i Himmelska fridens port över ingången till Förbjudna staden i Beijing. Filmen "Den röda lyktan" (Da hong denglong gaogao gua) 1991, regisserad av Zhang Yimou, har just röda lytkor som ett centralmotiv i filmen. Filmen, baserad på en bok av författaren Su Tong, utspelar sig på 1920-talet. Huvudpersonen i filmen spelas av Gong Li som blir en rikemans fjärde hustru. Lyktorna signalerar vilket hus (och vilken kvinna) han ska besöka på natten. Filmen inspelades på Qiao familjens residens (Qiao jia) utanför Pingyao i Shanxiprovins och kan besökas av allmänheten idag.

Läs mer i Kinesiska symboler och På Kinesiskt vis, Ica bokförlag