Chinese New Year 2009 Rat to Ox

Burning offerings for the dead on New Year's Eve  ©Ingrid Booz Morejohn

Today is Chinese New Year's Eve, the last year of "my year", the Year of the Rat. I have worn something red for an entire year. Tomorrow, on the first day of the Year of the Ox,  I will be able to lay it aside as I'll no longer need it's extra protection. They say that when the rat year comes around the naughty rat drags in lots of bothersome things into the year. The ox will have a hard time cleaning up the mess but will hopefully succeed in the end, hardworking animal that it is. To be honest it has been a VERY tumultuous year in China: winter ice storms, riots, train crashes, earthquakes and milk scandals but also wonderful things like the  enormous outpouring of help for the earthquake victims, the camaraderie and warmth the crisis created and the magic, pomp and FUN of the Olympics.  

The passing of a year is a good time to reflect back on both good times and bad and send close friends and loved ones a special thought. In this way I would like to remember a few of my dearest friends who have been very sick this year and also one that so very untimely passed away. I think of you often and wish you a very Happy New Year! 

Kinesiska nyåret: Nyårsmonstret och smällare

Nyårssmällare ©Ingrid Booz Morejohn

För länge sedan i Kina trodde man att det fanns ett fruktat odjur som anlände varje år vid årets första dag för att äta upp människor. Så småningom kom man på att nyårsmonstret (Nianshou, nian betyder ”år”) och andra onda andar skydde höga ljud, starkt ljus och färgen rött. Än i dag är fyrverkerier och röda smällare uppskattade måsten under nyårsfirandet. Överhuvudtaget är rött – som symboliserar lycka och tur samt gult – som står för guld och rikedom – konstanta inslag under hela vårfesten.

Under nyårskvällen äter familjen den gemensamma stora måltiden ackompanjerad av ett oljud som börjar tidigt på kvällen för att sedan trappas upp till ett veritabelt mardrömscrescendo med osannolika mängder smällare och fyrverkerier vid midnatt. Oväsendet börjar redan dagarna innan med småpojkar som springer i gränderna och kastar smällare under fötterna på gångtrafikanter. Från pålar eller hustak tänder man långa smatterband (bianpao) med upp till tiotusen smällare och enorma fyrverkeripjäser skjuts upp från alla gårdsplaner. Dumdristiga unga män går runt med långa smatterband i handen och svingar dem kring huvudet tills de inte längre vågar hålla dem, varvid de slängs iväg rätt ut i luften. Den som inte ser sig för ordentligt kan plötsligt befinna sig mitt i en korseld.

Har man aldrig upplevt ett kinesiskt nyår är det svårt att beskriva hur fullständigt obeskrivligt högljutt det är. Dagen efter är marken täckt med rött papper - som efter ett enormt blodbad. På senare år har kinesiska staten från och till förbjudit smällare och fyrverkerier i de större städerna men i småorterna är det fortfarande fullkomlig hysteri som råder. Landsvägarna kantas av stånd som säljer fyrverkeripjäser man trodde enbart var reserverade för proffsen. Butikerna förvandlas till rena vapenarsenalerna som man knappt vågar vistas i på grund av alla vårdslöst hållna cigaretter.

För dem som skyr höga ljud är det bara till att hålla sig inomhus framför TV:ns Nyårskavalkad alltmedan den av staden godkända nyårskommiténs fyrverkerishow pågår utanför. Alla stannar uppe så länge man orkar denna natt och lamporna hålls tända. Nästa morgon hälsar man alla Xinnian kuaile! (Gott nytt år!) och fortsätter firandet i två veckor till!

©På kinesiskt vis, Ingrid Booz Morejohn/ica bokförlag, Forma Publishing

Happy Niu Year!

Magazine cover 2009

Chinese humorists are feeling bullish this year, combining two cultures into one tongue-in-cheek message: 

The English translation of Xinnian Kuaile (Happy New Year) with the 2009 Chinese Year of the Ox (Ox = niu/牛). The clever result is: Happy Niu Year!

Although probably not the only ones to think of this play on words, it seems to be the brainchild of Mengniu, one of China's leading dairy firms. The message/slogan has spread over China like wildfire and is widely used in text messages, email greetings and in signs. Mengniu is based in Inner Mongolia and is privately owned. The name Mengniu combines the Chinese words for Mongolia, meng (Inner Mongolia , Nei Menggu) and cow, niu. Milk in Chinese is niu nai. 

(Swedish footnote: In 2006 Mengniu joined together with Swedish Arla Foods to start producing and distributing solid milk products in China. This has subsequently proven embarrasing for Arla as Mengniu is one of the many Chinese milk producers to be involved in the melamine tragedy.)

Kinesiska nyåret: Matens betydelse

Trängsel i kassakön på Carrefour två dagar före  det kinesiska nyåret ©Ingrid Booz Morejohn

”It’s a madhouse”, brukar min mamma säga om någonting är alldeles tokigt och igår var det fullkomlig dårhus på matvaruhuset jag besökte. Precis som i väst när det ska handlas inför julen: trängsel, trängsel, trängsel, vagnar överallt, stressad personal och handlare som kör sina vagnar över andras tår, snor sista varan rätt framför näsan på en och blockerar alla passage. Hysterin skruvas upp lite till med megafonutrustad personal som basunerar ut erbjudande, musik på högsta volym, matberg som hotar ramlar över en och försäljare som försöker kränga allmöjliga ting. Lägg också till att kineserna är fler än 1,3 miljarder till antal och alla tycks vilja in i affären samtidigt så förstår ni att det är FULLKOMLIGT DJÄVULUSISKT att handla en bit mat så här års. Men kineser är född stoiker så inga hårda ord märktes i kön utan till och med lite skratt utlöstes här och var över tillvarons dårskap. 

Och vad ska min familj äta nyårsafton? Hemlagade köttbullar och svensk julmat inhandlat på IKEA ;-D

Ur På kinesiskt vis:

Det kanske är vid denna högtid, mer än någon annan, som maten har så stor betydelse. Till nyårsaftonens middag bör man servera minst tio rätter och vissa maträtter äts inte bara för att de är goda (och för en del kineser är det kanske enda gången under året som man har råd att servera dem), utan för att de rimmar på olika lyckobringande ord: kyckling (ji), fisk (yu) och sojabönsost (doufu) är likljudande på kinesiska som ”lyckobringande”, ”överflöd” och ”rikedom”. Kycklingen ska vara hel, det vill säga inklusive huvudet, gumpen och fötterna (detta representerar fullständighet). Nudlar får inte brytas under tillagningen och serveringen då de symboliserar långt liv. Mängder av apelsiner och småcitrus serveras då den gula färgen liknas vid guld och den runda formen symboliserar enighet inom familjen.

I stora delar av Kina äter man små degknyten, kallade jiaozi, på nyårsafton. Jiaozi med en liten förvanskning kan även låta som uttrycket ”att göra sig av med det gamla och välkomna det nya” så dessa serveras lämpligen vid midnatt då det nya året precis ska börja. Jiaozi ser också ut som forna tiders guld- eller silverklimpar och symboliserar rikedom och välstånd under det nya året. Det tar tid att göra jiaozi och här är det naturligt att hela familjen samlas runt bordet under tillagningen.

I vissa delar av Kina är det nyårskakor (niangao) som gäller – kakor gjorda på klibbris och fyllda med godsaker. Här är ordleken ”högre och högre” [välstånd], gao, ”år efter år”, nian.

I ett land som lägger så stor vikt vid familjen och relationerna tas även speciell hänsyn till de familjemedlemmar som avlidit. De anses ha lagt grunden till familjens fortlevnad och välstånd och ”bjuds in” att delta i festen vid ett speciellt dukat bord. Riktig mat är framdukad och man kanske lägger guldfärgat papper på alls säten där dessa släktingar ska ”sitta”.

Minst tio rätter ska det vara nyårsafton ©Ingrid Booz Morejohn

På kinesiskt vis ©Ingrid Booz Morejohn/Ica förlag, Forma Publishing

Kinesiska nyåret: förberedelser

Nyårspynt säljs på varuhus i Chengdu ©Ingrid Booz Morejohn

Imorgon är det Nyårsafton och ute på stan är det hetsigt värre med det sista bestyr inför årets högtid. Det går knappt att få tag i en taxi, ricksha eller ens en svart taxi. Igår tog det 45 minuter att hitta transport. Vi var åtta personer strategiskt placerade runt en korsning som kämpade om samma bilar. Till sist fick det fick bli en motoriserad san lun che (”tre-hjulad-fordon”) körd av en pensionär. Tyvärr tog elektriciteten fort slut i batteriet så vi fick hoppa av halva vägen och leta ny bil i detta kalla vinterväder - det blev en san lun che till. Jag bekymrar mig alltid över att förarna klär sig alldeles för kallt, många bär inga mössor eller så. Men dagens hade enorma motorcykelhandskar och säkert tre lager vinterställ under ytterkläderna. Polisen i Chengdu är annars väldigt restriktiv med san lun che och ricksha nu förtiden men tillåter många att tjäna en extra hacka innan nyår samtidigt som de hjälper till med transport då så många taxichaufförer har återvänt till sina hemorter för att åter vara i familjens famn.

Ur På kinesiskt vis:

Dagarna före nyårsdagen fixas och fejas det. Man städar in i minsta vrå och köper hem mängder av festmat. Man pyntar hemmet med snittblommor och alla sorters levande blommor som symboliserar återfödelse och ny tillväxt. Blommar dina växter under nyåret för det med sig extra framgång och belöning under det nya året. Man dukar fram skålar med apelsiner och fat med åtta olika sorters torkade frukter och frön. Barnen får nya kläder och skor – helst i lyckofärgen rött – och presenter inhandlas till vänner, familjens åldringar och övriga släktingar.

Det är nu man pyntar ytterdörren och huset med inköpta avbildningar av dörrgudar, nyårsbilar och lyckotecken; hänger upp röda lyktor och nyskrivna verspar på remsor. Man går till banken och hämtar ut mängder av nya, fräscha, oanvända sedlar som sedan stoppas i röda kuvert (hongbao på rikskinesiska eller laisee på kantonesiska). Kuverten delas ut till ogifta familjemedlemmar, ungdomar och barn under nyårsafton.

Nyårsafton är också en bra dag att besöka tempel där man bränner rökelse, tänder ljus och ber om saker inför det nya året. Under de femton dagar som nyåret pågår hålls tempelfester och uppträdande i parkerna. Man kan se lejon- och drakdanser och beskåda folkopera, äta godsaker och träffa vänner. Det är en uppslupen tid med påtagligt härlig stämning. Nu ska hela familjen samlas igen, man ska få lite välbehövd ledighet under årets tråkigaste årstid och alla försöker unna sig någonting gott.

Dagarna före det kinesiska nyåret är också i princip alla kommunikationsmedel i Kina fullt upptagna med att transportera familjemedlemmar kors och tvärs över det väldiga landet. Stationerna är knökfulla med förväntansfulla människor i finkläder belamrade med packning och presenter. Sedan, under vårfestens första vecka, avstannar Kina. Bra att veta om man turistar i landet eller ämnar bestämma affärsbesök under denna tid.

På kinesiskt vis ©Ingrid Booz Morejohn/Ica förlag, Forma Publishing

Human inch worms and the arduous task of long-distance prostration

Potala Palace khora, Tibet ©Ingrid Booz Morejohn

You'll see these people anywhere in the Tibetan buddhist world. When you understand what they are doing you will most likely be both immensely impressed and deeply chocked. They are long-distance prostrators and they will probably have been doing this for hundreds if not thousands of kilometers. They are on pilgrimage and show their devotion in this physically demanding way. Like human inch worms they measure their body length meter by meter slowing advancing towards their destination. They are often accompanied by a friend or other devotee that drags their provisions in a cart. Every millimeter of the road is experienced either with hands up in the air in a prayer or with their nose and forehead pressed to the ground. Every day is a superhuman effort. The Holy City of Lhasa is a common goal and it can take years to get there. Extreme devotees prostrate sideways instead, measuring the width of their body and not the length. When you see pilgrims in Lhasa after finally making it to the destination of their dreams and faith many are illuminated with joy and radiate perfection in their smiles. The inch wormers are often another case entirely. Still fanatically intent on their purpose, their foreheads and arms are dirty and calloused with uncountable prostrations. They wear special aprons and knee guards to project their clothes and on their hands handmade clogs or more recently plastic bathroom slippers to protect their hands. Many seem not to have found inner peace at all but rather have lost their wits completely.

As A. Tom Grunfeld says in The Making of Modern Tibet: "Another curious manifestation of the evolution of Tibetan Buddhism was the belief in the merit of quantity over quality in religious practices. "

dancing shoes

Potala Palace, Tibet ©Ingrid Booz Morejohn

Kicks, limou, skates, clodhoppers, earth pads, sneakers, reefcreepers, PF Fliers, clogs, cockroach killers, espadrilles, brogue, mule, platform, oxford, plimsoll, trainer, wingtip, Church Pews...even a monk has to wear shoes. 

Child safety and bicycle seats

Gyantse, Tibet ©Ingrid Booz Morejohn

Here's another "child safety in the Third World" posting. This Tibetan mom is on her way to the fields to harvest barley. A bicycle seat is probably not high on her list of priorities but getting there in one piece seems to be on her mind. Her two year old is sitting on the bike frame, sucking on a sugary drink and the basket on her back contains a thermos of butter tea and food for the day. Makes me think of overprotective Swedish parents (mostly moms) with all their car seat paraphernalia, bicycle leg guards, children's bike helmets etc. We did have a bicycle seat in Sweden but we've got two kids. My husband used to put our daughter in the front basket and our son in the seat in the back. He was yelled at several times by passersby, chastising him harshly for being a terrible parent.  As I've said before, I'm amazed that these kids sit still!

Tigers and Tibetan wall paintings

Tashilhunpo Monastery, Shigatse, Tibet ©Ingrid Booz Morejohn

It's not all Buddhas and bodhisattvas in Tibet. Couldn't resist the color.

Tibetan tea, tea cups and blenders

©Ingrid Booz Morejohn

While working on some Tibet articles today I came across this colorful image of lidded teacups, which I took in a village home between Gyantse and Shigatse. Tibetans love their tea as much as the English do and a good cuppa is always offered to any guest. Butter tea is called po cha or cha süma in Tibetan ("churned tea") and su you cha in standard Chinese. It's customary to flick into the air a little tea gathered on your fingertip before drinking. In this way you honor both the gods and your host. 

Two fallacies that many people think are true about Tibetans:

1) "That they prefer their tea with rancid yak butter." Not at all. They prefer fresh butter of the best quality if they can afford it. On the other hand, yak butter has a naturally "gamey" taste to it so bland Lurpak it definitely is not.

2) "That they drink up to 60 or 80 cups of tea per day." Tibetans do drink a lot of tea, but they CANNOT possibly drink 60 - 80 cups of tea a day as some travel writers like to say. Each cup is 2 dl of very filling, thick buttery liquid. Do the math and see that this is just physically impossible. It would mean drinking 12 to 16 liters of liquid a day and a cup of tea every 16 minutes in a 16 hour waking day.  80 healthy sips is more like it, as most Tibetans take a sip then set the cup down, whereupon it is immediately topped up by the ever vigilant host. 

Interesting fact: Most modern Tibetans who have access to electricity churn their butter tea in electric blenders and not in the traditional churns that the nomads use. For large gatherings even a washing machine might be used solely for the purpose of making large quantities of tea! (I've heard that many rural Chinese use their washing machines to wash vegetables.)

And to all you business school smarty-pants out there, the above mentioned blender is the in-thing among Tibetans, a much coveted household object that both rich and poor alike own or want to own. On my street here in the Tibetan section of Chengdu, several shops sell a very basic model and I have seen blenders in every Tibetan home I have visited in recent years. (For some reason all of them seem to be yellow in color.) Some genius saw and interpreted this basic need and marketed it: very smart. This, along with the cheap, common, large thermos - which I will stick my neck out and say is one of the greatest contributions the Chinese have made to Tibetan society as a whole - are consumer goods that obviously made it straight to the heart and needs of the Tibetan people. I also love it when someone figures out a simple, affordable solution that alleviates the daily chores that usually fall on the women of the world.