En Prunus mumes skira blommor kommer fram under årets första dagar. Kinesiska nyåret, februari 2007, Baoguotempel, Emeiberget ©Ingrid Booz Morejohn
Det är senvinter och både magnolian och plommonen blommar i Chengdu. Redan under kinesiska nyåret såldes praktfulla kvistar av gula plommonblommor och nu spirar blomsterprakten i både park och plantering. Så varför inte ta en titt på blommon och dess betydelse i kinesisk kultur?
Plommonträdets blomma tävlar med pionen om placeringen som Kinas nationalblomma men tävlingen är fortfarande oavgjord (kanske delvis på grund av att Taiwan har deklarerat den som "sin" nationalblomma). Det finns inget vedertaget svenskt eller engelskt namn på "plommonblomman". Plommonträdet som vördas i Kina benämns botaniskt Prunus mume och kallas plommon men är egentligen mer närbesläktad med aprikosen. Den skulle kunna kallas blomsterplommon, men mumeplommon visar på att det handlar om blomman från Prunus mume. Den har sitt urspring i Kina men är även starkt förknippad med Japan och Korea. Den blommar under senvintern på bar kvist innan löven utvecklas. Plomonsträdet kan klara sig i hundratals år och det finns exemplar i Kina som är längt över 1000 år gamla.
De skira små blommorna (meihua på kinesiska) med fem kronblad som kommer under senvintern är underbara skapelser som vördas för sin förmåga att uthärda vinterns kyliga ansikte och blomma på en till synes åldrig, vissen kvist. Därmed är mumeplommon en symbol för långt liv och oerhörd styrka. När man i Kina stålsätter sig mot grå vinterdagar finner man tröst i mumeplommonens hoppingivande små blommor: Det kommer faktiskt en ny vår, det kommer att bli varmt igen, livet kommer att börja om. Mumeplommonens blommor skiftar i färg från vackraste vitt till ljusrosa, till passionerat chockrosa. I södra Kina finner man även en smörgul variant med små, små blommor som kineserna kallar Nanmei - Sydprunus. Mumeplommon ingår i trion "Vinterns tre vänner": tallen, bambun and Prunus mume. De tre är ett klassiskt motiv i måleri och poesi - ett av de mest återgivna. Mumeplommon står också för långt liv eftersom man tror att Lao Zi föddes under ett plommonträd.
Frukten, som används i allehanda matlagning i Kina, mognar under våren. I Jiangnan-området runt Yangtsedeltat kallas det fina, strilande regnet under sen vår och tidig sommar "plommonregn", meiyu. Surt plommonskal är populärt godis tillsammans med mängder av andra plommontilltugg som tillagas i olika socker-, salt- eller örtlösningar (ofta med inslag av laktrissmak). Dessa snacks kallas bostavligen för "pratplommon", hua mei. Plommonsås - såsen som många utlänningar felaktigt tror man doppar pekinganka i - är en söt, tjock, krämig sås som heter sumeijiang på kinesiska. Den görs på plommon, socker, vinäger, salt, ingefära, chili och vitlök och äts som tillbehör till fågelrätter och vårrullar, men inte till pekingankan som i stället doppas i en sås gjord på jästa sojabönor.
En sötsur saft gjord på plommonfrukt (suanmeitang) är en populär sommardryck (kineser föredrar att dricka surt när det är varmt, surt anses kyla). Till smaken liknar den tamarind och är oerhört god och läskande. Änkekejsarinnan Cixi älskade drycken och föredrog den under sommaren kyld med is som hämtades från de kejsarliga islagren i huvudstaden. När hon flydde till Xi'an under De åtta allerade makternas invasion 1900 var man tvungen att hämta is ända från en grotta högt upp i Taihangbergen 100-tals km därifrån.
