This is an article I recently wrote about the train from Beijing to Lhasa. It’s being published in the latest number of Kinarapport, the magazine for members of the Sweden – China Association. Nr 1 – 2009 has the theme ”Tibet” and copies can also be bought at local Pressbyrå in Sweden.
Kekexili Sept 2007 ©Ingrid Booz Morejohn
ÖVER HÖGA TOPPAR OCH GENOM SNÖKLÄDDA DALAR:
PÅ SPÅRET TILL LHASA
Landskapet är vidöppet, molntungt, väderpinat; dödligt kallt och skrämmande tyst. Längs horisonten kurar de tibetanska bergen, snöklädda och tillsynes ointagliga. Plötsligt ser jag en människa komma gående mitt ute i ingenstans, axlarna uppdragna med jackkragen över öronen och jag frågar honom i det tysta: Vart kan du vara på väg?! Det finns ju absolut INGENTING härikring! Det är en ödslig, monokrom värld som får en att fundera över tid och rum och människans plats i världen. Storslagenheten jag ser framför mig understryker känslan av att vara enbart ett gruskorn i livets magiska experiment. Många gånger har jag undrat över hur tibetanerna vågade, hade nyfikenheten eller storhetsvansinnet att överhuvudtaget ta sig hit.
Eastern Kunlun Mts Sept 2007 ©Ingrid Booz Morejohn
Men… nu kommer SOLEN! Och allting förändras till ett gränslöst himmelrike av färgstarka synupplevelser som får ögonen att smärta och själen att lätta och flyga iväg. Bomullstussiga moln målas i de spegelblanka vattendragen och det enorma himlataket öppnar sig i ett stort blått leende. Min blick vänder uppåt och det känns som att jag bara vill springa iväg ut i det stora vida. Jag kommer på mig att tänka på att Peking som jag lämnade för bara drygt ett och ett halvt dygn sedan och Tibet ryms i samma land… eller gör de det?
PEKING VÄSTRA
När jag ger mig av från Peking är det början på september, varmt och skönt i huvudstaden och fortfarande grönt och lummigt. Med en snittfart på ca 120 km i timmen kommer den dryga 400 mil långa resan till Lhasa att ta exakt 46 1/2 timmar. Tåget med nummer T27 lämnar Västra stationen kl 21.30 dag ett och första dygnet rusar vi igenom provinserna Hebei, Shanxi, Shaanxi - där vi stannar till i Xian (dag 2, kl 9.00-9.15) - och Gansu med stopp i Lanzhou (dag 2, kl 15.25-15.38). Strax innan Lanzhou korsas den mäktiga Gula floden och efter Lanzhou fortsätter vi en relativt kort sträcka mot Xining i Qinghai som vi ankommer till framåt kvällen (dag 2, 18.45-19.00). Xining ligger på 2 200 meters höjd och den torra luften är kall och sprakande. Då har vi hunnit drygt 200 mil från Peking och knappt 200 återstår. Xining är huvudstad i Qinghai som är Kinas största provins (Xinjiang, Tibet TAR och Inre Mongoliet som alla är större till ytan räknas som ”autonoma regioner” och inte som provinser). Qinghai är en spännande, turbulent provins med många olika folkgrupper och religioner: hankineser, muslimer och buddhister försöker leva sida vid sida vilket inte alltid resulterar i harmoni. Qinghai är också tre mäktiga floders ursprungskälla: Mekong, Yangtse och Gula floden. De som börjar sin tågfärd i Xining passerar Kokonorsjön (Qinghaisjön), som är Kinas största sjö, dagtid. Tyvärr passerar vi sjön på natten.
GOLMUD
Dag 3 upptas av den mödosamma färden uppåt till Lhasa i självaste TAR (Tibetanska autonoma regionen). Klockan 4.50 på morgonen börjar extra syre pumpas in i tåget och kl 5.10 kör vi in på Golmud station. Efter bara en halvtimme i Golmud kör vi rakt söderut mot Tibet som nu börjar kännas nära. Det är denna del av tågbanan som byggdes färdigt 2005 och togs i bruk 2006. Spåren följer i princip gamla Qingzang-motorvägen som byggdes på 1950-talet. Efter Golmud saktas hastigheten ner till ca 100 km i timmen. Vi har fortfarande flera hundra kilometer kvar och det är nu tåget ska visa vad det går för. Det är kallt och ödsligt och stämningen ombord har blivit tyst och andaktsfullt. Allas ansikten är vända utåt genom fönstren och alla kortspelen och annan underhållning stoppas undan.
Loken kämpar obevekligt på och vi vinner snabbt höjd (kl 6.45 – 3 600 m, 7.15 – 3 900 m, 8.00 – ca 4 500 m). Under ett antal timmer under eftermiddagen håller vi oss på 4 500 meters höjd. Vid 4 905 m åker vi genom världens högst belägna tunnel, den 1 338 meter långa Fenghuoshan. (Längsta tunnel under resan är den 3 345 m långa Yangbajing som ligger på 4 264 m, cirka 80 km nordväst om Lhasa.) Det är en mjuk och lugn stigning upp, upp, upp. Bergen vi har framför oss är Kunlunbergens östligaste del. Kunlun utgör Tibets norra gräns mot Qinghai och här är bergen mjuka, runda och mycket gamla. Tibets södra sida utgörs som bekant av det taggiga relativt nya Himalaya, med vassa, spetsiga toppar som punkterar himlen.
KEKEXILI
En ståtlig staty föreställande flera tibetanska antiloper dyker upp på vänstersidan av spåren. Behängt med böneflaggor och omringat av rituella mani-stenhögar hyllar monumentet Kekexili-området (även känt som Hoh Xil) och antilopen som på tibetanska kallas chiru (Pantholops hodgsoni). Kekexili är Kinas (och världens tredje) minst befolkade landsände, och tåget passerar genom dess östligaste del. Chirun hotas av utrotning och är samma djur som 2008 stod förebild för OS-maskoten Yingying. När chirun valdes som maskot blev det diskussioner. En del tyckte att det var fjäsk med tibetanerna och andra var snabba att påpeka att det var just kinesiska regeringens dåliga skydd för arten som hade bidragit till dagens prekära läge. Chiru-beståndet är idag cirka 75 000 från att ha varit runt en miljon för 50 år sedan. Den jagas för sin pälsull, den så eftertraktade shahtoosh, som är extra fin, varm och mjuk och har smeknamnet ”mjukt guld”. Tjuvjakten på chirun speglades dramatiskt i den kinesiska filmen Kekexili: Mountain Patrol (2004). 1995 omvandlades ca 50 procent av Kekexili (45 000 km2) till naturreservat. Under resan ser jag ungefär ett hundratal chiru, flera tibetanska vildåsnor, kianger, (khyang på tibetanska - ibland stavad kiang -, qiang på kinesiska och Equus-Hemionus kiang på latin), en varg, två rävar, ett flertal örnar och hökar, ett par härfåglar, hundratals jakar och givetvis mycket får. Det befarades att djurlivet skulle fara illa av tåget men det har tydligen visat sig att tex chirun och vildåsnan har börjat vänja sig vid tåget och vet hur de ska ta sig under de återkommande passagerna (33 st totalt) som har byggts.
Golmud-Lhasa Highway Sept 2007 ©Ingrid Booz Morejohn
LASTBILSKARAVANSERAJ
Djuren är inte de enda livstecknena längs färden. Lastbilar syns ofta på landsvägen som tåget löper parallellt med och här och där dyker små handelsstationer och lastbilskaravanserajer upp. Jag vet att dessa är gräsligt primitiva och skitiga för jag har bott på sådana under andra resor. De är enbart funktionella och inget annat än skydd för natten. Oftast skötta av en eller två sichuanesiska familjer håller de liv i lastbilschaufförerna med mat och dryck. Enda färginslag är de nybyggda röda bensinmackarna och en och annan vinrödklädd munk som susar förbi på motorcykel. Det moderna Kina har krupit in med mobilmaster, solceller och ibland små vindkraftverk. Stora böneflaggsinstallationer breder ut sig som enorma tarantellor på kullarna bakom samhällena. Ute på vidderna ser man ofta bara en häst, ett tält, en lastbil, en man som röker, skorstensrök och uppstaplad proviant.
Det som imponerar mest och chockerar djupast är tibetanerna på pilgrimsvandring. Dessa tar sig fram till fots i snigelfart, utmätande avståndet mot den heliga staden med sin kroppslängd mot marken om och om igen. De reser sällan ensamma utan oftast i par där en drar en kärra med kokkärl och nödproviant. För dessa upplevs varje millimeter av vägen med antingen händerna höjda över huvudet i en stilla bön mot himlen eller med näsan tryckt mot marken. Varje dag är en övermänsklig ansträngning. När man sedan träffar på dem i Lhasa är de oftast antingen både höga av bedriften och utstrålar ett totalt inre lugn, eller så är de fullkomligt sinnesrubbade.
Altimeter with wrong reading, should be 5072 meter! ©Ingrid Booz Morejohn
TANGGULAPASSET
Varje vagn är utrustad med höjdmätare så det är lätt att hålla reda på när vi ska passera högsta höjden Tanggulapasset på 5 072 möh kl 12.20. MEN! Va nu då? Det börjar gå neråt, vad är det som har hänt? Det visar sig att höjdmätaren i vår vagn är felinställd så vi kan bara blicka bakåt på den högsta punkten som vi passerade utan att veta om det. Det är vindpinat och snöblaskigt utanför och tåget – till allas besvikelse – gör inget stopp vid Tanggula Station. (I närheten finns lilla byn Wenquan som har äran att vara världens högst belägna bosättning på 5 100 möh.) En lättare nedstigning blir det efter Tanggula men i princip har vi hållit oss på runt 4 500 möh under en stor del av dagen. Tanggula markerar gränsen mellan Tibet TAR och Qinghai, så nu är vi ”officiellt” i Tibet även om vi sedan länge tillbaka har färdats i tibetanskt område.
Lhasa Station ©Ingrid Booz Morejohn
FRAMME
Sen eftermiddag kommer bergen närmare och närmare tåget och framåt kvällen slingrar vi mellan taggiga berg i dalgångar befolkade av bondefamiljer som håller på med jordbruksbestyr. Strax efter landsvägsavfarten mot Tsurphu, Karmapa Lamas huvudkloster, viker tåget österut mot Lhasa. Innan solen har hunnit gå ner (för vi är ju fortfarande i ”Peking-tajms” våld här fastän vi har två timmars tidsskillnad från huvudstaden och det fortfarande är ljust) ser vi Potala i fjärran! Tåget åker över Kyichufloden (en biflod till Brahmaputra) och genom en tunnel för att komma in prick på tiden enligt tabellen kl 20.00. Beundransvärt. Välkommen till den heliga staden, nu börjar nästa äventyr!
Text and photographs ©Ingrid Booz Morejohn/Kinarapport
Eastern Kunlun Mts Sept 2007 ©Ingrid Booz Morejohn
Men… nu kommer SOLEN! Och allting förändras till ett gränslöst himmelrike av färgstarka synupplevelser som får ögonen att smärta och själen att lätta och flyga iväg. Bomullstussiga moln målas i de spegelblanka vattendragen och det enorma himlataket öppnar sig i ett stort blått leende. Min blick vänder uppåt och det känns som att jag bara vill springa iväg ut i det stora vida. Jag kommer på mig att tänka på att Peking som jag lämnade för bara drygt ett och ett halvt dygn sedan och Tibet ryms i samma land… eller gör de det?
PEKING VÄSTRA
När jag ger mig av från Peking är det början på september, varmt och skönt i huvudstaden och fortfarande grönt och lummigt. Med en snittfart på ca 120 km i timmen kommer den dryga 400 mil långa resan till Lhasa att ta exakt 46 1/2 timmar. Tåget med nummer T27 lämnar Västra stationen kl 21.30 dag ett och första dygnet rusar vi igenom provinserna Hebei, Shanxi, Shaanxi - där vi stannar till i Xian (dag 2, kl 9.00-9.15) - och Gansu med stopp i Lanzhou (dag 2, kl 15.25-15.38). Strax innan Lanzhou korsas den mäktiga Gula floden och efter Lanzhou fortsätter vi en relativt kort sträcka mot Xining i Qinghai som vi ankommer till framåt kvällen (dag 2, 18.45-19.00). Xining ligger på 2 200 meters höjd och den torra luften är kall och sprakande. Då har vi hunnit drygt 200 mil från Peking och knappt 200 återstår. Xining är huvudstad i Qinghai som är Kinas största provins (Xinjiang, Tibet TAR och Inre Mongoliet som alla är större till ytan räknas som ”autonoma regioner” och inte som provinser). Qinghai är en spännande, turbulent provins med många olika folkgrupper och religioner: hankineser, muslimer och buddhister försöker leva sida vid sida vilket inte alltid resulterar i harmoni. Qinghai är också tre mäktiga floders ursprungskälla: Mekong, Yangtse och Gula floden. De som börjar sin tågfärd i Xining passerar Kokonorsjön (Qinghaisjön), som är Kinas största sjö, dagtid. Tyvärr passerar vi sjön på natten.
GOLMUD
Dag 3 upptas av den mödosamma färden uppåt till Lhasa i självaste TAR (Tibetanska autonoma regionen). Klockan 4.50 på morgonen börjar extra syre pumpas in i tåget och kl 5.10 kör vi in på Golmud station. Efter bara en halvtimme i Golmud kör vi rakt söderut mot Tibet som nu börjar kännas nära. Det är denna del av tågbanan som byggdes färdigt 2005 och togs i bruk 2006. Spåren följer i princip gamla Qingzang-motorvägen som byggdes på 1950-talet. Efter Golmud saktas hastigheten ner till ca 100 km i timmen. Vi har fortfarande flera hundra kilometer kvar och det är nu tåget ska visa vad det går för. Det är kallt och ödsligt och stämningen ombord har blivit tyst och andaktsfullt. Allas ansikten är vända utåt genom fönstren och alla kortspelen och annan underhållning stoppas undan.
Loken kämpar obevekligt på och vi vinner snabbt höjd (kl 6.45 – 3 600 m, 7.15 – 3 900 m, 8.00 – ca 4 500 m). Under ett antal timmer under eftermiddagen håller vi oss på 4 500 meters höjd. Vid 4 905 m åker vi genom världens högst belägna tunnel, den 1 338 meter långa Fenghuoshan. (Längsta tunnel under resan är den 3 345 m långa Yangbajing som ligger på 4 264 m, cirka 80 km nordväst om Lhasa.) Det är en mjuk och lugn stigning upp, upp, upp. Bergen vi har framför oss är Kunlunbergens östligaste del. Kunlun utgör Tibets norra gräns mot Qinghai och här är bergen mjuka, runda och mycket gamla. Tibets södra sida utgörs som bekant av det taggiga relativt nya Himalaya, med vassa, spetsiga toppar som punkterar himlen.
KEKEXILI
En ståtlig staty föreställande flera tibetanska antiloper dyker upp på vänstersidan av spåren. Behängt med böneflaggor och omringat av rituella mani-stenhögar hyllar monumentet Kekexili-området (även känt som Hoh Xil) och antilopen som på tibetanska kallas chiru (Pantholops hodgsoni). Kekexili är Kinas (och världens tredje) minst befolkade landsände, och tåget passerar genom dess östligaste del. Chirun hotas av utrotning och är samma djur som 2008 stod förebild för OS-maskoten Yingying. När chirun valdes som maskot blev det diskussioner. En del tyckte att det var fjäsk med tibetanerna och andra var snabba att påpeka att det var just kinesiska regeringens dåliga skydd för arten som hade bidragit till dagens prekära läge. Chiru-beståndet är idag cirka 75 000 från att ha varit runt en miljon för 50 år sedan. Den jagas för sin pälsull, den så eftertraktade shahtoosh, som är extra fin, varm och mjuk och har smeknamnet ”mjukt guld”. Tjuvjakten på chirun speglades dramatiskt i den kinesiska filmen Kekexili: Mountain Patrol (2004). 1995 omvandlades ca 50 procent av Kekexili (45 000 km2) till naturreservat. Under resan ser jag ungefär ett hundratal chiru, flera tibetanska vildåsnor, kianger, (khyang på tibetanska - ibland stavad kiang -, qiang på kinesiska och Equus-Hemionus kiang på latin), en varg, två rävar, ett flertal örnar och hökar, ett par härfåglar, hundratals jakar och givetvis mycket får. Det befarades att djurlivet skulle fara illa av tåget men det har tydligen visat sig att tex chirun och vildåsnan har börjat vänja sig vid tåget och vet hur de ska ta sig under de återkommande passagerna (33 st totalt) som har byggts.
Golmud-Lhasa Highway Sept 2007 ©Ingrid Booz Morejohn
LASTBILSKARAVANSERAJ
Djuren är inte de enda livstecknena längs färden. Lastbilar syns ofta på landsvägen som tåget löper parallellt med och här och där dyker små handelsstationer och lastbilskaravanserajer upp. Jag vet att dessa är gräsligt primitiva och skitiga för jag har bott på sådana under andra resor. De är enbart funktionella och inget annat än skydd för natten. Oftast skötta av en eller två sichuanesiska familjer håller de liv i lastbilschaufförerna med mat och dryck. Enda färginslag är de nybyggda röda bensinmackarna och en och annan vinrödklädd munk som susar förbi på motorcykel. Det moderna Kina har krupit in med mobilmaster, solceller och ibland små vindkraftverk. Stora böneflaggsinstallationer breder ut sig som enorma tarantellor på kullarna bakom samhällena. Ute på vidderna ser man ofta bara en häst, ett tält, en lastbil, en man som röker, skorstensrök och uppstaplad proviant.
Det som imponerar mest och chockerar djupast är tibetanerna på pilgrimsvandring. Dessa tar sig fram till fots i snigelfart, utmätande avståndet mot den heliga staden med sin kroppslängd mot marken om och om igen. De reser sällan ensamma utan oftast i par där en drar en kärra med kokkärl och nödproviant. För dessa upplevs varje millimeter av vägen med antingen händerna höjda över huvudet i en stilla bön mot himlen eller med näsan tryckt mot marken. Varje dag är en övermänsklig ansträngning. När man sedan träffar på dem i Lhasa är de oftast antingen både höga av bedriften och utstrålar ett totalt inre lugn, eller så är de fullkomligt sinnesrubbade.
Altimeter with wrong reading, should be 5072 meter! ©Ingrid Booz Morejohn
TANGGULAPASSET
Varje vagn är utrustad med höjdmätare så det är lätt att hålla reda på när vi ska passera högsta höjden Tanggulapasset på 5 072 möh kl 12.20. MEN! Va nu då? Det börjar gå neråt, vad är det som har hänt? Det visar sig att höjdmätaren i vår vagn är felinställd så vi kan bara blicka bakåt på den högsta punkten som vi passerade utan att veta om det. Det är vindpinat och snöblaskigt utanför och tåget – till allas besvikelse – gör inget stopp vid Tanggula Station. (I närheten finns lilla byn Wenquan som har äran att vara världens högst belägna bosättning på 5 100 möh.) En lättare nedstigning blir det efter Tanggula men i princip har vi hållit oss på runt 4 500 möh under en stor del av dagen. Tanggula markerar gränsen mellan Tibet TAR och Qinghai, så nu är vi ”officiellt” i Tibet även om vi sedan länge tillbaka har färdats i tibetanskt område.
Lhasa Station ©Ingrid Booz Morejohn
FRAMME
Sen eftermiddag kommer bergen närmare och närmare tåget och framåt kvällen slingrar vi mellan taggiga berg i dalgångar befolkade av bondefamiljer som håller på med jordbruksbestyr. Strax efter landsvägsavfarten mot Tsurphu, Karmapa Lamas huvudkloster, viker tåget österut mot Lhasa. Innan solen har hunnit gå ner (för vi är ju fortfarande i ”Peking-tajms” våld här fastän vi har två timmars tidsskillnad från huvudstaden och det fortfarande är ljust) ser vi Potala i fjärran! Tåget åker över Kyichufloden (en biflod till Brahmaputra) och genom en tunnel för att komma in prick på tiden enligt tabellen kl 20.00. Beundransvärt. Välkommen till den heliga staden, nu börjar nästa äventyr!
Text and photographs ©Ingrid Booz Morejohn/Kinarapport
