My hairdressers, Chengdu 2008 ©Ingrid Booz Morejohn
Monday, March 9, 2009
Sunday, March 8, 2009
New Chengdu music sensation: Ze Puppies
Z'Puppies at Panda Bar, Chengdu Sat. March 7, 2009 ©Ingrid Booz Morejohn
Saturday night saw the arrival of a new music sensation here in Chengdu: Z'Puppies. Charles Dupont (guitar), Romain Rabany (drums) and Burton Booz (vocals) rocked the socks off the crowd as the warm-up band at Panda Bar (Xiongmao Jiuba) on Kehua Beilu. Singing covers of "TNT" and "Seven Nation Army" they completely blew the crowd away and were called back for an encore. So TNT was served up again and the crowd couldn't get enough. These guys have got to learn more songs if they're going to continue their success in Chengdu. But, hey! they're only 11 and 12 years old so school has to come first, right?! Stay posted for more news of Z'Puppies...
More Nixon and China and Mao and Ping Pong Diplomacy
Promotional flier for the Nixon in China opera
From Wikipedia:
Nixon in China (1987) is an opera with music by the American composer John Adams and a libretto by Alice Goodman, about the visit of United States President Richard M. Nixon to China in 1972, where he met with China's Chairman Mao Zedong and other Chinese officials.
The work was commissioned by the Brooklyn Academy of Music, the Houston Grand Opera and the John F. Kennedy Center for the Performing Arts. It premiered at the Houston Grand Opera, October 22, 1987 in a production by Peter Sellars with choreography by Mark Morris.
The opera focuses on the personalities and personal histories of the six key players, Nixon and his wife Pat, Jiang Qing (spelled "Chiang Ch'ing" in the libretto) and Chairman Mao ("Mao Zedong"), and the two close advisors to the two parties, Henry Kissinger and Zhou Enlai ("Chou En-lai"). It is composed of three acts. The first details the anticipation and arrival of the Nixon cortege and the first meeting and evening in China. The second act shifts focus to Pat Nixon, as she makes tours of rural China, including an encounter at a pig farm. The second scene includes a performance of a Communist propaganda play, in which first Pat Nixon, then her husband and then Jiang Qing, intercede in the performance. The last act chronicles the last night in China, in which the characters dance a foxtrot, their thoughts wandering to their own pasts.
Cover of Nixon and Mao by Margaret MacMillan, Random House
From Wikipedia:
Ping Pong Diplomacy (Chinese: 乒乓外交) refers to the exchange of ping pong players of the United States and People's Republic of China (PRC) in the 1970s. The event marked a thaw in U.S.–China relations that paved the way to a visit to Beijing by President Richard Nixon.
Read the entire fascinating article here.
Saturday, March 7, 2009
Tricky Dick and Pat on the Li River
Richard Nixon pointing out a crag for Pat, Li River ©Photographer?
Every time I visit Yangshuo in Guangxi Province I seek out this photograph in the lobby of the Paradise Resort Hotel. Former President Nixon is pointing out some interesting detail of the Li River topography to his wife Pat. There are several photographs of famous VIPs visiting Yangshuo displayed. Ho Chi Minh grinning ear to ear as he is wading through some water in a cave, his pants rolled up to his knees. Zhou En Lai sitting in a pavilion that is still located down by the Li River today. Jimmy Carter and Rosalynn sporting conical straw peasant hats and looking appropriately dorky and sweaty on their bicycles. Clinton and Hillary (she looking bored, "what AM I doing here?").
Nixon - the man who supposedly said this about the Great Wall: "This is a GREAT wall, and only a great people with a great past could have such a great wall " - had this to say about the local scenery in northern Guangxi:
Another tourist, writer Han Yu, acting here perhaps as a kind of Tang-dynasty travel journalist, visited the area over a thousand years before Nixon and put it more eloquently:
"The river forms a green gauze belt, the mountains are like blue jade hairpins."
"The river forms a green gauze belt, the mountains are like blue jade hairpins."
Nixon's visit to the now world famous Crescent Moon Hill outside of Yangshuo precipitated construction of the steps that lead up to the natural arch that gives the hill its name. I can't really see Nixon (or Pat for that matter) trudging up to the top but maybe he was more physically active than his reputation suggests. Nixon first visited China in February 1972 but this picture couldn't have been taken then as he only toured Beijing, Shanghai and Hangzhou during that historic visit. I'm guessing that the image was taken on his second visit, this time as ex-President, in February of 1976, by invitation of Mao Zedong, the same year that the Chairman would die. Nixon would later visit China several more times as a private citizen and former president. No matter what I personally think of Nixon and what he did as leader of the USA and as a politician, I will be forever grateful that he (and Mao) opened up China.
But come on Pat, did you really have to wear the fur coat in the 1970s?
Friday, March 6, 2009
Thursday, March 5, 2009
Train to Lhasa Part 3 more photos...
The best social life is always found in hard seat. A game of elephant chess (xiangqi) passes the time for muslims planning to get off in Qinghai and three Tibetan kids get probably their first view of a camera-curious Westener.
Train conductresses and inspector ladies make sure you don't cause any problems and also get back on the train before it leaves without you. For those not fortunate enough to get a seat in hard seat a newspaper and mobile phone will help to pass time.
For those who didn't want to eat in the restaurant car there were numerous trollies that came several times a day with food boxes, cut fruit, beer, drinks and snacks. When we reached higher altitudes all our sealed packages expanded and threatened to explode! But otherwise no leaky pens or any other damage or problems with computers or harddrives. ©Ingrid Booz Morejohn
Nice new bathrooms but Day 2 the garbage started to pile up. ©Ingrid Booz Morejohn
Train to Lhasa Part 2 Travel tips
Restaurant car with extra big windows ©Ingrid Booz Morejohn
Connecting an extra engine only took a few minutes with teamwork and great precision ©Ingrid Booz Morejohn
Extra oxygen is easily accessible from wall outlets in corridors and by every bed ©Ingrid Booz Morejohn
Soft sleeper ©Ingrid Booz Morejohn
Restaurant car ©Ingrid Booz Morejohn
Three Polish girls sticking it out in hardseat. They succeeded in getting on the train and all the way to Lhasa with no permits of any kind! Congrats! ©Ingrid Booz Morejohn
Hardseat is much more comfortable than hardseat in other parts of China. There's even a rug! But still lights on all night and nowhere to sleep but your neighbor's shoulder. ©Ingrid Booz Morejohn
Hardsleeper ©Ingrid Booz Morejohn
Stocking up on munchies during one of the infrequent train stops. There was absolutely no lack of food during the journey. ©Ingrid Booz Morejohn
This is part two of the Beijing - Lhasa train article published in the latest number of Kinarapport.
FAKTARUTA
Tågkonstruktion
Tåget upplevs som både säkert och tryggt. Komforten är god och man kan inte annat än beundra dess konstruktion och den oerhörda arbetsinsats det krävdes att bygga. Man ser att landet har lagt ner oerhörda summor på att göra Tibet åtkomligt. Det är en fin bana som har byggts med moderna broar, mobilmaster, djurstängsel och snöskydd hela vägen. Bredvid spåren har rutmönstrade fält av stenar lagts ut för att hålla marken och den mycket ömtåliga jordskorpan på plats.
Mer än 960 km av Golmud-Lhasa-delen ligger över 4 000 meters höjd. Sträckan har 675 broar och över 550 km är byggd på område med permafrost. Denna del tog fem år att bygga och kostade 3,68 miljarder US-dollar. Vagnarna är specialbyggda för att både klara av att gå på så höga höjder och de kraftiga väderväxlingar som sker året runt uppe på ”världens tak”. De kraftiga dieselloken som används mellan Golmud och Lhasa byggdes av General Electric i USA och en kinesisk samarbetspartner. Personvagnarna har byggts av Bombardier Sifang.
Vagnarnas tvåglasfönster är behandlade för att skydda mot UV-strålning och mot den starka solen, och restaurangvagnens fönster är extra stora. Utrymmet i främst sittvagnarna är lite rymligare än i vanliga kinesiska tåg. Vid stoppet i Golmud anmodades vi tvätta kupéfönstren för att kunna njuta av utsikten upp till Lhasa. Renlighet på tåget var det inga problem med, det sopades och putsades relativt bra. Fast andra dagen började soporna verkligen hopa sig. (Avfall får inte slängas längs rälsen som man tyvärr gör i andra delar av Kina.) Heltäckningsmatta finns i hela tåget och den blir lätt smutsig när det är snömodd ute. Vid varje brits i både hård- och mjukliggvagn finns en liten TV skärm där kinesiska långfilmer och TV visas för dem som vill titta - går att stänga av tack och lov.
Höjden och hälsan
Ingen led nämnvärt av höjden under färden men de flesta kände ändå av den: lite tungt i huvudet, en aning huvudvärk. Mest märktes det på chips- och kexpåsarna som pga trycket vidgades till spränggränsen. När tåglinjen öppnades 2006 rapporterade många journalister att deras bärbara datorer och cd-spelare gick sönder. All vår utrustning fungerade under resan och det var bara lite krämtuber och pennor som läckte, precis som på flygplan. Syrehalten i snitt på de tibetanska höjderna är ca 35-40 procent lägre än vid havsnivån och vid 5 000 möh är det hela 50 procent lägre. Syrenivån i vagnarna hölls ”uppe” under resan (med början i Golmud) genom att man pumpade in tillskottssyre – mer ju högre upp man kom. Engångsslangar som kunde kopplas till extra syreuttag vid sängplatserna och på ett flertal ställen längs gångarna delades ut till alla. Att vagnarna skulle ha speciella tryckkabiner är inte sant, fast så var nog tanken från början. Efter Golmud fick man inte längre röka i utrymmena mellan vagnarna (rökning inne i vagnarna är förbjuden). Vi var också tvungna att fylla i en hälsodeklaration som intygade att vi var vid god hälsa. Det ska finnas en läkare ombord på varje tåg men var denne befann sig ville ingen tala om.
Tågets sociala påverkan
Samtidigt som tåget innebär att tibetaner smidigare och bekvämare kan ta sig fram och tillbaka mellan Tibet och Kina har en flodvåg av arbetssökande kineser och inhemska turister strömmat till landet. Det ökade trycket på Lhasas infrastruktur har för alltid förändrat stadens utseende och resurser. Samtidigt säger många tibetaner att de är glada att banan nu äntligen har öppnats; deras barn kan tryggare färdas på ett billigt sätt fram och tillbaka till centrala och östra Kina där många av dem studerar. Men med tåget tycks det verkligen inte finns någon återvändo för regionen -– nu om någonsin är Tibet verkligen en del av Kina, på gott och ont.
Det finns sju direkttåg från Shanghai, Peking, Chengdu, Chongqing, Guangzhou, Lanzhou och Xining. Peking – Lhasa-tåget, som går dagligen (de andra sex tågen avgår varannan dag), har 15 vagnar: två mjuk liggvagn (64 passagerare); fyra hård liggvagn (240), sju sittvagnar med plats för 98 i varje, en restaurangvagn och en personalvagn. Varje tåg kan alltså transportera nästan 1 000 människor. Sedan öppnandet 1 juli 2006 har årligen runt 1 500 000 passagerare åkt linjen. Efter Tibet-kravallerna i mars 2008 föll passagerarantalet avsevärt men nyligen har siffrorna börjar vända uppåt igen. Av totalt ca 1 000 passagerare på mitt tåg kunde kanske 200 räknas som turister, merparten inhemska. Överlag var de flesta passagerarna Hankineser; tibetaner och muslimer var i klar minoritet. (Detta varierar säkert från tåg till tåg med fler tibetaner på Xining- och Lanzhou-tågen.) Fortfarande är det vanligaste sättet att transportera sig till och från Tibet via de olika landsvägarna.
Framtidsplaner
Det finns planer på att bygga ut järnvägen till Xigatse och Nyingchi i västra respektive östra Tibet inom de närmaste två-tre åren. Det förväntas att linjen så småningom kanske ska utökas hela vägen till Yadong vid gränsen till Nepal och sedan eventuellt vidare till Kathmandu.
Text and photos ©Ingrid Booz Morejohn
Tågkonstruktion
Tåget upplevs som både säkert och tryggt. Komforten är god och man kan inte annat än beundra dess konstruktion och den oerhörda arbetsinsats det krävdes att bygga. Man ser att landet har lagt ner oerhörda summor på att göra Tibet åtkomligt. Det är en fin bana som har byggts med moderna broar, mobilmaster, djurstängsel och snöskydd hela vägen. Bredvid spåren har rutmönstrade fält av stenar lagts ut för att hålla marken och den mycket ömtåliga jordskorpan på plats.
Mer än 960 km av Golmud-Lhasa-delen ligger över 4 000 meters höjd. Sträckan har 675 broar och över 550 km är byggd på område med permafrost. Denna del tog fem år att bygga och kostade 3,68 miljarder US-dollar. Vagnarna är specialbyggda för att både klara av att gå på så höga höjder och de kraftiga väderväxlingar som sker året runt uppe på ”världens tak”. De kraftiga dieselloken som används mellan Golmud och Lhasa byggdes av General Electric i USA och en kinesisk samarbetspartner. Personvagnarna har byggts av Bombardier Sifang.
Vagnarnas tvåglasfönster är behandlade för att skydda mot UV-strålning och mot den starka solen, och restaurangvagnens fönster är extra stora. Utrymmet i främst sittvagnarna är lite rymligare än i vanliga kinesiska tåg. Vid stoppet i Golmud anmodades vi tvätta kupéfönstren för att kunna njuta av utsikten upp till Lhasa. Renlighet på tåget var det inga problem med, det sopades och putsades relativt bra. Fast andra dagen började soporna verkligen hopa sig. (Avfall får inte slängas längs rälsen som man tyvärr gör i andra delar av Kina.) Heltäckningsmatta finns i hela tåget och den blir lätt smutsig när det är snömodd ute. Vid varje brits i både hård- och mjukliggvagn finns en liten TV skärm där kinesiska långfilmer och TV visas för dem som vill titta - går att stänga av tack och lov.
Höjden och hälsan
Ingen led nämnvärt av höjden under färden men de flesta kände ändå av den: lite tungt i huvudet, en aning huvudvärk. Mest märktes det på chips- och kexpåsarna som pga trycket vidgades till spränggränsen. När tåglinjen öppnades 2006 rapporterade många journalister att deras bärbara datorer och cd-spelare gick sönder. All vår utrustning fungerade under resan och det var bara lite krämtuber och pennor som läckte, precis som på flygplan. Syrehalten i snitt på de tibetanska höjderna är ca 35-40 procent lägre än vid havsnivån och vid 5 000 möh är det hela 50 procent lägre. Syrenivån i vagnarna hölls ”uppe” under resan (med början i Golmud) genom att man pumpade in tillskottssyre – mer ju högre upp man kom. Engångsslangar som kunde kopplas till extra syreuttag vid sängplatserna och på ett flertal ställen längs gångarna delades ut till alla. Att vagnarna skulle ha speciella tryckkabiner är inte sant, fast så var nog tanken från början. Efter Golmud fick man inte längre röka i utrymmena mellan vagnarna (rökning inne i vagnarna är förbjuden). Vi var också tvungna att fylla i en hälsodeklaration som intygade att vi var vid god hälsa. Det ska finnas en läkare ombord på varje tåg men var denne befann sig ville ingen tala om.
Tågets sociala påverkan
Samtidigt som tåget innebär att tibetaner smidigare och bekvämare kan ta sig fram och tillbaka mellan Tibet och Kina har en flodvåg av arbetssökande kineser och inhemska turister strömmat till landet. Det ökade trycket på Lhasas infrastruktur har för alltid förändrat stadens utseende och resurser. Samtidigt säger många tibetaner att de är glada att banan nu äntligen har öppnats; deras barn kan tryggare färdas på ett billigt sätt fram och tillbaka till centrala och östra Kina där många av dem studerar. Men med tåget tycks det verkligen inte finns någon återvändo för regionen -– nu om någonsin är Tibet verkligen en del av Kina, på gott och ont.
Det finns sju direkttåg från Shanghai, Peking, Chengdu, Chongqing, Guangzhou, Lanzhou och Xining. Peking – Lhasa-tåget, som går dagligen (de andra sex tågen avgår varannan dag), har 15 vagnar: två mjuk liggvagn (64 passagerare); fyra hård liggvagn (240), sju sittvagnar med plats för 98 i varje, en restaurangvagn och en personalvagn. Varje tåg kan alltså transportera nästan 1 000 människor. Sedan öppnandet 1 juli 2006 har årligen runt 1 500 000 passagerare åkt linjen. Efter Tibet-kravallerna i mars 2008 föll passagerarantalet avsevärt men nyligen har siffrorna börjar vända uppåt igen. Av totalt ca 1 000 passagerare på mitt tåg kunde kanske 200 räknas som turister, merparten inhemska. Överlag var de flesta passagerarna Hankineser; tibetaner och muslimer var i klar minoritet. (Detta varierar säkert från tåg till tåg med fler tibetaner på Xining- och Lanzhou-tågen.) Fortfarande är det vanligaste sättet att transportera sig till och från Tibet via de olika landsvägarna.
Framtidsplaner
Det finns planer på att bygga ut järnvägen till Xigatse och Nyingchi i västra respektive östra Tibet inom de närmaste två-tre åren. Det förväntas att linjen så småningom kanske ska utökas hela vägen till Yadong vid gränsen till Nepal och sedan eventuellt vidare till Kathmandu.
Text and photos ©Ingrid Booz Morejohn
# 35 Today's picture 090305
Baby in a bathtub, but not exactly where you'd expect to find him. Chengdu May, 2008 Sichuan ©Ingrid Booz Morejohn
Subscribe to:
Posts (Atom)
